Sötsaker för hjärtat, sötsaker för ögat—det du ser är det du vill ha; men vad är det för sött du söker bortom det du kan se? När du letar på djupet, när du söker efter mer än vad en kyss kan ge.
Har du verkligen sökt, har du verkligen letat—efter det som ger mening och kommer att ge. Till slut blir du fanatisk i din önskan, önskan att ha; att låsa det in i en bur och kräva att det älskar dig bara dig var dag.
Det vackraste är att se blomman sprida sin doft och dela glädjen, att se fågeln använda sina vingar och flyga så högt som det går—då den sprider sin fågelsång varje vår.
Att låsa in det som hjärtat vill ha, sätta ett krav att det tillhör bara dig var dag. Det är själviskt, men är inte kärlek just det? Att behöva närheten av den fågelsång som räddar dig om natten och väcker dig om morgonen.
Att hoppas att blomman är din, bara din—att fågeln kommer tillbaka om morgonen och sjunger för dig och stannar om natten.
Vad du vill ha är en del av världen och inte av dig; vad du kräver och säger dig älska är hur nära du sätter kravet att det ska tillhöra dig.
Kärlek är att låta fågeln flyga fri, att låta blomman växa; att låta livet var liv och inte fångenskap.
Sötsaken, är som sötast när den lever; kanske inte med mig eller dig; kanske inte med någon alls, men det är som vackrast när den lever.