I gränslandet
blir platser och tider
vaga,
konturlösa,
obestämda;
på regnbågs- och hägringssättet,
som bäst uttrycker deras egenskaper,
deras platser som ridåer och kulisser,
deras tider som åldrar och nanosekunder

Kött och plåt
och ett vinande av myggor

En stor stad är som en glaciär;
börjar leva
på sitt eget sätt;
vaknar upp ur många vintrars snöfall
i en stor och mäktig
kropp
som rör på sig och knakar
och tar sig an sin omgivning
(eller som en sovande jätte i en saga,
som vaknar uppe i bergen och börjar mullra);
- en stad som vaknar upp efter många decenniers
ankomst
av folk som aldrig lämnar,
utan lagrar på och lagrar på,
tills ansamlingen slår över
i storstadens egna karaktär,
som egentligen är något mystiskt,
på samma sätt som snöfallens
sällsamma överslag i den mäktiga glaciären,
och vi kan alla känna storstadsanden,
och den har glaciärkänsla,
och egna regler,
egna och svårtydda skönhetsbegrepp,
och en andedräkt som änglar skyr,
medan technorytmerna dunkas fram
längs underjordens stålklädda nervbanor

Utslängda
över snöiga leråkrar
mellan Stockholm och Uppsala
ligger som på måfå
verkstadslokaler och kontorsbyggnader,
med karriärister i hornbogade glasögon
och kokainbreda leenden
som verkar sitta direkt vid sina skrivbord
ute på plöjen och stubbåkrar
medan orderböckerna fylls på

Staden är på väg
med sina industriområden,
med sina nydöpta gatstumpar
och technorytmerna
som ibland förs ut
över plöjena
av vinden
ända bort till eksilhuetterna
och torpställen med de inåtvända
fönstergluggarna