Ingen väntar,
men varandet i sig självt
kan lätt misstolkas som väntande

Väckarurets mikroskopiska tickande
till höger,
snabbt,
nätt och jämnt uppfattat,
maniskt rabblande för sig självt,
tio stavelser per sekund

Annas väckarklocka till vänster,
ljudligare, långsammare,
ett stadigt tick per sekund;
en streckfigur i marsch på stället

Ingen väntar,
men varandet i sig självt
kan lätt misstolkas som väntande

En fågels
oregelbundna krafsande och hackande
ute på den snöiga balkongen,
ett gråsvart ljud,
såväl i oregelbunden intensitet
som i färg
väl spelande
mot Faber-Castellblyertsens raspande
över Moleskinbokens off-whitesidor

Förmiddagens indirekta ljus
som susar in
och illuminerar rummet,
återkastat från snöklädda barrträd
och stora högar av undanröjd snö

Ingen väntar,
men varandet i sig självt
kan lätt misstolkas som väntande

Katten nere vid fotändan
som andas tyst;
en andning som kan höras tätt intill,
men inte på detta avstånd

Ingen väntar,
men varandet i sig självt
kan lätt misstolkas som väntande

Jag barfotar nerför trätrappens kalla halvspiral,
sätter på Francis Dhomonts
Sous le regard d'un soleil noir;
texter av Ronald D Laing på franska
i fransk-kanadensisk elektroakustik,
och barfotar tillbaka upp i sovrummet,
upp i Stora Drömskeppet,
in under täcket,
sippar kaffe
och läser Gaston Bachelards Poetics Of Space
när katten kryper närmare
och lägger sig precis under mitt ansikte -
så nära att andningen hörs -
och ser mig stint i ögonen

Ingen väntar,
men varandet i sig självt
kan lätt misstolkas som väntande