En gång pratade vi om träd, jag frågade dig om formerna på bladen, bad dig beskriva en hästkastanj och skillnaden mellan en asp och en lind. Jag flöt bredvid dig och sög in allt, hur du talade, det du talade om. Jag fångade varje träd med blicken, varje följdfråga i bladen.

Du fick inte tystna, och jag fick inte sluta fråga. För egentligen var det en återförening, efter ännu ett försök att skära av det där mellan oss som är lika naturligt som en navelsträng. Och när vi ville krypa ur våra kroppar och luften knappt gick att andas så mindes vi att vi måste återförenas på den rangliga, bespottade vägen.

För varje träd du berättade om kom du ett steg närmare och varje fråga jag ställde var ett kliv mot dig. Och när du till sist passerade porten, målet med din promenad, som om den var en ytlig kuliss, så tystnade du och sökte min blick.

Jag log ett ja, så gott jag kunde le när avgrunden så nyligen flämtat, och din andedräkt var så nära min igen att luften dallrade. Och löven var lika sköra och lätta som vi.