Mitt i Alvaret och dess verkliga allvar.
Jag lägger örat till ölglasets öppna kant,
det blåser upp till storm och kväll.
Eller också är det någon som väntar
på att just börja sjunga i en stor aula,
eller som i Ottenby med svalorna och sälarna
och människorna och deras hundar
beskådade genom två tjeckiska öl. 

Nu sitter jag i personalens morgonprat
under lindar och rasande buskage.
Duvor som aldrig talar till punkt.
Träskor på grusgångar gnager.
Hur kan damerna tala så mycket om morgonen?
Jag har kudden kvar i ansiktet fram till tio. 

Stirrar på en stor blyertsteckning.
Han ser nästan levande ut med levande
skuggning över ryggen.
Märkligt att inte veta vem han var,
vad han gjorde, hoppades, trodde,
längtade, allt han upplevde och inte.
Det som är kvar är tvådimensionella gråskalor
och en yvigt oläslig namnteckning. 

Borgholm är en stad som sover
vaken av sommar och tappade turister,
brats, stekare och viljavarare.
Alla vaggas in i värme och suktar guld,
i kulisserna vandrar gråvargarna och längtar makt. 

Tillbaka med örat i ölglaset.
Längre norrut i byn börjar tradjazzen
sin nasala bergochdalbana genom All of Me.
Kajan kliver fram bakom trädet
klädd i munkdräkten. De är dominikanbröder
med predikouppdrag bortom nästa lind
till jordens yttersta gräns.
(Meister Eckhart var en kaja,
högtflygande och vidsynt.
Ringduvorna är teologiska kontrollanter
som hejdar sin teologi mitt i
en teologisk mening.
Repetition är kunskapens moder.) 

Stigarna över Alvaret har trampats
av generationerna. Djur och människor,
ett fotspår från tusentals föregångare.
Vilken längtan bar fötterna?
Vad såg ögonen i horisonten?
Vem mötte dem när stigen tog slut?
Dagarnas gråskalor kryper in
i kalkstensmurarnas kyla.