I Norrlands inland är "Gud"
fortfarande närvarande
som en innanfönsterimma.

Vad kan man mer begära än en andning,
en ton,
ogripbar som en blyg blick på en hopplös förälskelse?

Det finns inget att säga om "Gud".
Att skriva något blir onödiga yxhugg
i ungbörkens stam.

Även nedanför Norrlands inland
är "Gud" närvarande
i trygga åskväder, i solregn, i barnet på skötbordet

och tydligt förnimbar
i den blåådriga nävens protest
mot intigheten.