Nu släpar jag mig fram igen
i branta uppförsbacken.
Jag blir ju aldrig blir ung igen
med årens tyngd på nacken.
Nu väger jag min vikt i år,
när tungsint dignande jag går
mot svepningen och fracken.

Nu ynkar jag och ojar jag
för livets vedermöda
och alltmer sällan skojar jag
och låter skrattet flöda.
Nu knotar och beklagar jag
och ingen mer behagar jag
på vägen till de döda.

Då ser jag dock, emellertid,
emellanåt en ljusning,
ty tungsinnet strax fylls av frid
och livet av förtjusning.
Då tackar jag herr Jesus Krist,
som brukar blåsa bort min brist
som vindens lätta susning.

Då blir mitt sinne åter lätt
och klagomålen svinner.
Med evighetens meter mätt
jag alltid målet hinner.
Då blir den tunga backen blott
den korta stund som snart har gått
och som jag övervinner.