Du ensamma november, stackars krake!

Hur skall du kunna överleva året?

Du är som herden som har tappat fåret.

Du är som makan som har mist sin make.

Jag sopar undan dina brända vingar

och fallna änglar med en gammal kvast.

Din rostiga komposthög blir i vindens kast

en litania i metall som sorgset klingar.

November, existensens kalla mörkrum,

ett ekande bland tomma negativ.

De blanka bladens fall i universum

och vilsenhetens meningslösa kliv

församlar du i hopplöshetens höst.

November, du är tröstlöshetens tröst!