Mitt liv, del 18

2007:
Jag skriver mycket, och börjar att planera flytten till Skåne. Det drar ut på tiden, jag har svårt att komma tills skott med packning och allt. Jag får reda på att Åsa varit med en man, och jag blir bestört. Jag förstår att vi inte känner varandra så bra, att vi trots vår intima mailkontakt är främlingar.
Jag hamnar i bråk med min granne Rolf igen. För några år sen så har jag lånat ved av honom, och han kommer vred och kräver att jag ska betala tillbaka veden. Jag har alldeles glömt bort att jag lånat ved. Jag blir förbannad på honom för hans överreaktion, och skriver ett vasst brev. Det finns folk i byn som vill ge honom på käften, och det påpekar jag i brevet. Jag får mycket stöd av min granne och hyresvärd Bengt, som också har svårt för Rolfs översittarfasoner. Jag bemöts med tystnad och distans, och andra grannar bemöter mej med kyla. Jag får på poeter kontakt med en kvinna, Ewa. Vi får direkt god kontakt. Den första april så hjälper mej min vän Anders, och flyttlasset går mot en liten ort utanför Lund; Södra Sandby. Jag ska få hyra ett par rum i en villa; Rosengård. Jag är trött, har sovit endast fyra timmar per natt den sista fyra dagarna, och vi kör med brorsans bil, och kommer fram sent på kvällen. (Nu idag inser och förstår jag att jag led utav bipolär mani, för varför i helvete skulle jag bosätta mig i Skåne...?)
Jag känner mej lite vilsen därnere, och har inga tankar på att hälsa på Åsa. Jag och Ewa fortsätter att hålla kontakten. I huset jag nu bor, är också en trio polacker, som är i Sverige och jobbar svart, inneboende. Vi får bra kontakt, och umgås en del. Jag är mycket ute och cyklar, det är vackert på våren i Skåne, och jag fotograferar och skriver en del. Är en del inne i Lund, vilket är en mysig stad.
Jag börjar efter en tid tröttna på tillvaron, och bestämmer mej för att flytta hem igen. Min bror Leif har en arbetskamrat som har en liten stuga strax utanför Åsbro, där min bror bor. Leif kommer och hämtar mej i början av juni, och vi kör hela natten. Stugan jag ska bo i visar sej vara en liten kolonistuga, och jag vantrivs.
Efter en vecka där så ringer jag min mamma som har flyttat tillbaka från Göteborg till Örebro, och frågar om jag får bo hos henne. Jag flyttar in hos henne. Vi har inte haft kontakt på några år, och vi är främlingar för varandra. Jag mår inte så bra av att bo där, och börjar söka mej en ny bostad. Jag får napp i slutet av juni, en minimal etta med kokvrå i anslutning till en villa i Ekeby-Almby, endast några hundra meter från gården jag levde mina tre första år i livet. Innan jag flyttar dit, så åker jag föräkringsmedicinsk utredning i Göteborg i fem dagar. Fem kvinnor är också där, och vi har det fint tillsammans, även fast undersökningarna är jobbiga.
Väl hemma igen så flyttar jag in i min nya bostad. Efter några veckor där så åker jag ner till Eksjö för att hälsa på Ewa. Vi träffas i Eksjö och dagen efter så åker vi hem till mej. Hon har precis skilt sej från sin sjukligt förtryckande man, och är en mycket duktig konstnär. Vi får en fin vecka tillsammans, men jag förstår att hon har vissa problem. Vi har sex, men inte så bra, då vi inte känner varandra så väl.
Vi bestämmer oss för att flytta ihop i ett omodernt torp utanför Eksjö. Hon åker hem, och jag svarar inte när hon ringer.
Jag vet inte vad som hände riktigt, men jag kände att både hon och jag hade för stora problem psykiskt och känslomässigt.
Jag isolerar mej i min lilla lya, hänger mycket på poeter.se. I september går jag på fotboll och sammanstrålar med min syster Iren och hennes killa Bengt. Jag märker att det inte står väl till med deras relation, min syster är onaturlig och stängd. Jag drabbas av panikångest, och sticker ifrån dom.
Hösten går och jag träffar inga människor.
Jag försvarar en tjej på poeter, som får en ful, kränkande kommentar av en kille. Jag får ett helt koppel av folk efter mej, det blir ett väldigt bråk, som ger mej ångest. Jag trivs inte där jag bor, och söker efter nånstans att bo på landet.
I november cyklar jag två och en halv mil ut på landet och tittar på en lägenhet. Det är en upprustad gammal loge, ett fint ställe.
Jag får denna bostad och ska flytta in på nyåret. Min bror Leif lägger in sej på beroendecentrum, han dricker och röker hasch, jag hälsar på honom på sjukhuset. I december börjar jag må allt sämre psykiskt, en bekant kille mördas på universitetet, och detta berör mej djupt. Jag ringer Iren några dagar innan jul och frågar om hon och hennes kille kan hjälpa mej med flytten. Iren bemöter mej med stark vrede, och jag får panikångest. Jag ringer min syster Marita som kommer och hämtar mej, jag bor hos henne en natt. Dagen efter så åker jag hem till min mamma och bor där några nätter. Ing-Britt kommer för att fira jul med oss, hon är ett stort stöd för mej. Men kvällen innan jul mår jag så dåligt att vi blir tvungna att åka ner till psykakuten. Jag blir inlagd, och dagen efter förflyttas jag till Lindesbergs psyk, fyra mil norr om Örebro, då avdelningarna i stan är fullbelagda. På denna klinik så är det många trasiga människor, och jag tillbringar fyra dagar där, innan jag skrivs ut nån dag innan nyår.
2008: Jag mår bättre, och Marita och jag hjälps åt att förbereda min flytt. Jag går på sobril och får stundtals tendenser till panikångest, men flytten går bra, min vän Anders kör flyttlasset. Första veckan i min nya bostad mår jag bättre, men på fredagen drabbas jag av en kraftig attack av ångest. Jag blir psykotisk och ligger bara i sängen. Dagen efter kommer Iren och Marita och hämtar mej. Jag lånar mammas lägenhet något dygn, hon är på semester i Spanien, för att ha nära till psyket. Jag ligger bara och är psykotisk, och Marita kommer till mej på söndagen. Jag sover hos henne en natt, och dagen efter så åker jag till psyket. Jag blir inlagd igen, och mår väldigt dåligt. Det dröjer flera dagar innan jag får träffa läkare, och allt är ett förtvivlat kaos. När jag ska träffa läkaren så drabbas jag av ett panikångestanfall. Jag får antipsykotisk medici, Zyprexa, och lugnar ner mej. Jag får också antidepressivt. På denna avdelningen är det en brokig skara människor, mycket samtal och kontakt mellan patienterna, vilket är uppfriskande. Jag ligger inne i tre-fyra veckor och mår sakta men säkert bättre.
Jag blir utskriven i slutet av januari, och mår plötsligt ganska bra. Syskonen hjälper mej att flytta de sista prylarna till Klockhammar.
Denna senvinter umgås jag en hel del med syskonen och mamma, vilket gör mej gott.
Jag trivs bra på landet och tar upp mitt skrivande. Jag vistas mycket i naturen nära Kilsbergen med sin fina områden. I mars skaffar jag två katter, Primus och Rasmus. Väldigt skönt att bo ihop med katter igen.
Våren går och i slutet av april så begår min syster Irens kille Bengt suicid.
De har flyttat ihop i Örebro, och han har börjat nytt arbete i Köping som han vantrivs med. Han hamnar i en allvarlig kris och väljer att ta sitt liv. Iren krisar naturligtvis.
I maj så vistas jag mycket ute i naturen och läser Lars Norens dagbok, vilket är en inspirerande läsning. Jag umgås en del med Dan, min hyresvärd som bor alldeles intill.
Han är en fin kille. I juni så börjar jag känna längtan in till stan, känner mej isolerad på landet, för det går dåligt med bussar.
Den första juli går flyttlasset in till bostadsområdet Brickebacken, strax söder om Örebro. Anders kommer och hälsar på och vi har en fin kväll tillsammans. I augusti så börjar jag umgås med min skrivarvän på poeter, Dan. Vi har det mycket trevligt tillsammans, och festar mycket, och jammar på gitarr. Jag köper mej en ny gitarr, och en synth, och under hösten skriver jag mycket. (Jag var manisk och slarvade med min ekonomi när jag köpte kläder och musikinstrument på kredit.)
Min bror Leifs dotters mamma Anneli får ett återfall och börjar missbruka, och Leif får vårdnaden om treåriga Moa. Han flyttar in till Örebro. Min skrivarinspiration håller i sej och jag får kontakt med Johanna här på sajten.
Vi har en varm och innerlig kontakt.
Julen firar jag ensam och likaså nyår då det är ett fullkomligt konstant, från eftermiddagen, bombardemang av smällare och raketer där i området. Jag börjar låna ut pengar till min nya vän Dan på kredit, och långt senare förstår jag att han är alkoholist. Han är en sol och vårare.
Jag har varit, inte på en högstanivå, men ändå manisk, sen i våras. Det är att vara i ett
euforiskt lyckorus i vilket inga problem finns.
Problem finns men det inser man inte.
Jag får min bipolära diagnos först 2014.