Jag måste sluta att försäkra mig
mot rädslorna och sorgen och Sibirien.
Jag måste sluta fostra mig till tomhet,
till ledsamhetens lackade paket.
Jag måste sluta dra omkring min ängslan,
berusad av min trygghets tomtebrus.
Jag måste sluta kompensera mig
med diskotekens lek och åsneskratt,
bengalers kalla eld och nyårsbomber.

Jag måste börja skära sönder skärmen,
montera ner min feghets täta nät
mot verkligheterna som bor i mig.
Jag måste börja möta mig som barn
med oavsiktlighetens rörelser.