Tidens orosdiktning dansar.
Fria verser yr och chansar,
men en gammal gubbe diktar
som hans uppfostran förpliktar.

Ung poet på sajtens platta
läser gubbens strofer matta,
lallar ljuden, härmar rimmen,
ropar rått i aftontimmen:

"Arme gubbe, varför skriva
gammaldags? Kan det fördriva
tidens oro i lyriken?
Släng den gamla poetiken!

Tidens diktning gäller stunden.
Ingen skriver dikten bunden.
Ingen tror på evigheten.
Ändra dig och svälj förtreten!"

Rynkor gubbens panna vecklar,
när man dumt hans diktning häcklar.
Sorgsen bryter han sin penna
och hans dikt tar slut med denna.