Nu är jag trött. Av livet är jag mätt.
Jag skyller det på många levnadsdagar.
Det är ju inget konstigt. Livets lagar
ger tröttheten och mättnaden sin rätt.

Nog har jag mycket hört och mycket sett,
som både styrker livet och försvagar,
som både åstadkommer och förjagar
den lycka livet understundom gett.

"Gud" som mig älskar och tillika agar
har livets upp- och nedgång förberett.
Kanhända är det mänskligt att jag klagar,

men det är bortom både tro och vett.
Det blir som livets givare behagar
och plötsligt känns allt ljust igen och lätt!