Jag läser August Strindbergs dikt om havet,
en röd signal emot den gängse blå
naturuppfattningen à la Rousseau
och som en loska emot skönhetskravet,

det härskande i romantikens smak.
Men Strindbergs kemikala addition
blir mest en lullandes laboration;
buteljgrönt hav, han själv absintens vrak.

Så August Strindbergs analys av dranken
ger summan jod, magnesium och klor,
ett hav av kromgrönt gift, en glömskans drog,

en knapp observation för faktabanken
men ingenting jag fattar och förstår.
Mitt hav är vatten blott med skumfrisk våg!