Så dör då veckan sakta ut
och sabbatsvilan stundar.
När fredagskvällen nått sitt slut,
jag lugnt i bädden blundar.
Snart lördagen går stilla in.
Jag ligger tyst i sängen min
och livets gång begrundar.

 Så knappt och kort är livets lopp
och veckan plötsligt liden.
"Guds" kärlek liksom tro och hopp
ger mening mitt i striden.
När levnadsloppet haft sin gång,
då väntar vilodagen lång
i tiden bortom tiden.

Den kommer, Herrens stora dag
som söndag, veckans första.
Till evig ro, till "Guds" behag
må själen alltid törsta
och segla trygg till Jesu hamn
och lämna allt i Faderns namn,
det sista och det första.