50/60 tal. 25 grader ute, 12 grader i köket. Smyger upp för att inte väcka minstingen. Han bara vänder sig i sängen när jag går upp, och somnar igen på ett ögonblick. Går in i köket i bara nattlinnet och tänder i kaminen, klär sen på mig och går ner i pannrummet och gör upp en brasa.

I köket igen. Sätter på kaffepannan på kaminen och slår mig ner på en stol framför den. Efter en liten stund häller jag upp en kopp från det uppvärmda gårdagskaffet. Med en sockerbit på tungan låter jag tankarna vandra, sedan jag öppnat kaminluckan så jag kan se den hypnotiserande elden. Det är något magiskt med att betrakta lågorna som leker med varandra som får mig att känna verkligheten på ett särskilt sätt.

Vad skulle jag göra om inte kaminen i köket fanns? Jag tänker att människan och elden har en likhet i varandra. Först läggs vi tillsammans med andra, kantiga och opassande men så upplöses vi sakta av lågorna alltmedan kantigheterna bränns bort och vi blir mer och mer lika alla andra människor. Därefter, när lågorna gjort sitt fortsätter vi att glöda av egen kraft medan vi sakteliga tynar bort för att slutligen bli till aska. Sånt är livet, tänker jag. Både för ved och för människor

En välsignelse är i alla fall kaminen och jag undrar för ett ögonblick vad jag skulle välja, mellan barnen och kaminen. Jag slår bort tanken utan att kunna bestämma mig. Nu är det dags att sätta igång. Jag häller upp mjölk till Oboy,en och går och väcker de fyra barnen som ska till skolan. Jag har ett utfluget barn och fyra som går i skolan, och så minstingen förståss! Den levnadsglada och rörliga modellen.

Maken min ligger i en koja långt ute i skogen på en avverkning tillsammans med tre andra. De har en turordning så att det bara är en som stiger upp tidigare för eldningens skull. På samma sätt som här förutom att här är det alltid min tur. Men jag ska inte klaga. Jag älskar mina lugna stunder på morgonen i min ensamhet, med min älskade kamin, kaffekopp och eld.

Nej det här går inte, säger jag till mig själv och går en vända till med väckningen. Småningom sitter de där vid bordet och jag undrar vem som den här morgonen ska vara först med att spilla ut någonting. Barnen gör sig färdiga för skolan, trots en hel del gnäll. När bussen hämtat dem tittar jag in till lillen och går sedan ut till lagår´n och ger kräka (=kreaturen = djuren= Korna och hästen) morgonmålet deras innan jag skyndar tillbaka i den kalla vintermorgonen.

Inne igen tittar jag till lillen och sätter på kaffepannan, denna gång häller jag ut den gamla sumpen först. Jag fyller i mer ved i min kära kamin medan jag åter slår mig ner vid spisen. När kaffet är färdigt hör jag ett gnyende från sovrummet och går och tar upp honom.

Vi sitter tillsammans och ser lågorna begynna sin verksamhet. Snart ska jag värma mjölken till honom. Men bara en liten stund till, tänker jag och känner värmen från elden och min lille gosse. Livet är magiskt ibland, alldeles som elden. "En bra dräng men en farlig husbonn" brukar min make säga ibland.

Ja,ja Livet går vidare även när det är vinter och 25 grader ute. Våren lär väl komma i år också.