Bottenkänning

Jag har krälat på botten

i Havet som ryms i vårt inre.

Där nere är det mörkt,

så mörkt att inga skuggor finns:

       Jag känner mig fram utan ljus.

Som en blind höna på en bilparkering.

En slemmigt och klibbigt "Något",

berör mig, sekunden efter hälls detta över mig,

djupt nere, långt under ytan!

Jag gläds åt att vattnet hindrar

mig från att känna någon lukt,

och att ögonen grumlas av vattnet

Skrämd: Simmar jag uppåt,

undan fasorna i det undermedvetna

Väl medveten om att jag en dag tvingas

dyka ner igen för att finna och förgöra:

Källan bakom alla ilusionerna

Djupt där nere!