Det var ett sällsamt år 1947. Naturligtvis så cyklade jag som avkoppling Vätternrundan på min för säsongen tröga militärare. När dom andra sillmjölkarna låg och kravlade i dikena efteråt så cyklade jag vidare med sikte på Vänern. Vänern, denna äktsvenska sjö. Jovars, i höjd med Karlstad så tog det väl emot lite, men jag var inte den som klagade utan jag ökade tempot, och ingenting åt jag eller drack. Stark var jag, en forsande urkraft längs värmlands vägar. Sov gjorde jag aldrig, sånt gör inte en sann svensk atlet.
Teg gjorde jag hela vägen, teg, stolt som en fura, oberoende, med ett klipp i påkarna som Fåglum-bröderna, som en stormande gasell genom det fula Västergötland. Mitt renodlade nordiska kynne firade triumf. Jönköpings kristna dagblad intervjuade mej efteråt, ett fasligt smörande, jävla religiösa idioter. Ingen tog emot mej i Stockholm på station, ingen berömde och hyllade mej. Jag har inga vänner och familj.
God man reder sej själv. Jävla undermåliga idioter överallt,
och en sinnessjuk jazz. Fy fan. Jävla gnällsverige!