Jag sätter läpparna mot världen.
Havets panna, rynkig av bekymmer,
pressar mot Nissans mynning
med knipande ögonbryn förseglad. 

Min nyfödda höst
tänker för mycket,
är alltför punktlig, 

och de gamla träden står med uppfällda kragar,
händerna djupt i fickorna och hängande axlar.
Alla mynt rullar vid fötterna.
Lindarnas fattigdom har aldrig varit större. 

Navelsträngen klipps.
Kylslaget lyfter
den skrikande upp. 

Om några månader är allt förlåtet,
en absolution med svepande grön gest,
och rastlösa kajor flockar blåögt
i de kala kronorna. 

Hösten lär sig stå
upprätt och stadigt
på några få dagar. 

Jag vänjer mig vid vindarna
som vid avlägsna släktingar.
Jag sätter läpparna också mot dig
min höst. Kysser din panna och tröstar ditt hår.