Vår älskade mamma har dödlig cancer, och lillebror är råmobbad, och storasyster är psykotisk och storgråter halva dagarna. Plus att vår bästa granne har tagit livet av sej. Pappa: Ja ja, sånt är livet, det är smällar man får ta, helt enkelt. Livet går vidare och nu tycker jag att vi alla ska vara glada! Vi måste tänka positivt. Det är klart vi ska vara ledsna ett tag, men sen måste vi upp med hakorna. Lillebror mår inte så dåligt, ni vet ju hur överdriven han är, och plötsligt kan han vara glad igen. Storasyrran... har tyvärr ett fel på hjärnan. Det har inte alls göra med allt det jävliga hon har varit med om tidigare i livet. Det är rent biokemiskt. Våra humör kommer att gå upp. Sluta med snacket om bup. Det ska va gott att leva! (Ja, nu kommer panikångesten pojken min, och det är för att du tänker så negativt.) Det är inte hur svårt och jobbigt livet är, som det beror på, utan hur man väljer att uppleva och hantera det. Vi har alltid varit starka i vår familj och nästan hela släkten. Vi måste vara starka. Inte krokna. Kämpa. Lillebror, du måste börja slå tillbaka. Storasyster, du måste börja tänka i friska konstruktiva banor. Mamma, ja vad ska vi säja, vi älskar dej. (Men det är jävligt skönt att du ligger på sjukhuset!) (Pappan, går in i badrummet, och tar fyra stycken stesolid och rejäl klunk absolut.) Lillebror har rå-ångest och vägrar att gå till skolan. Storasyster talar liksom i tungor, i ändlös konversation med Leonardo da Vinci. Radhusidyllen andas harmoni. Förutom att en grannfru just får gruvligt med spö, av sin annars så trevlige och omtyckte så kallade make. I utkanten av stan blir just en liten flicka våldtagen utav sin farfar. (Frid på jorden och ära vare Gud i höjden. Halleluja. Må kraften vara med er. Tryggare kan ingen vara än Guds stora barnaskara. Amen.)