Det var en gång fyra personer som fann sig 'strandsatta' på en plats i verkligheten, dit det visserligen gick flyg, bara att de inte hade ekonomi nog att köpa sig fria från platsen.
En dag fick de syn på ett skåp.
De tre första personerna, låt oss kalla dem för A, B och C, var visserligen såväl giriga som nyfikna.
Bara inte lika nyfiken som D.
Den fjärde personen gav sig till att både öppna skåpet samt känna sig för en smula i tredje lådan.
Möbeln hade tvenne dörrar nedtill och trenne lådor upptill.
Individ D kände visserligen att lådan var klädd i ett mörkblått och följaamt tyg med flera fack, bara att det var ingenting kännbart i dem.
Skåpet var tomt, på föremål.
Men en skum figur i skumt sällskap erbjöd individerna A till D att smuggla paket.
Individ A, B och C, gick med på saken.
Mot ett fett arvode.
Individ D var med, på villkor att arvodet för sin del i affären, för alltid skulle tillfalla skåpet.
Vilket i sin tur befann sig tillhöra staten och i all framtid skulle pengarna tillfalla statens möbler.
Om någon vore girig nog att söka ta pengarna.
Då skulle personen ifråga drabbas av förbannelsen 'folkets vrede'.
Detta gick de skumma individerna med på.
Ett kontrakt skrevs.
Det undertecknades av samtliga, samt att papperet sedan skrynklades ihop och kastades därefter på elden.
Den som brann så friskt i eldstaden, ja luftintaget var på och med fri passage till skorstenen röken hade 'vägen' uppåt att 'gå'.
Fortsättningen på detta egenartade samarbete har troligen varit att figur D varit osäker på lagligheten i att just smuggla paket hit och dit, mot ersättning.
Vilket skulle kunna förklara varför person här kallad D, gjort sitt halva val hit och till andra halvan dit.
Vad de olika valen och deras natur bestått i redan förklarats.
Det har även framkommit att stundom har landet ifråga 'bytt politik' och även därför politiker samt att dessa politiker, envåldshärskare till president eller premiärminister eller diktator haft en sak gemensamt.
De har allesammans grubblat på kontraktet.
Det vore ju bara löjligt att sätta tro till en förbannelse.
Samtidigt har andelen, en av fyra, varit 'för liten' i rent ekonomisk vinkel av synen på saken för att överväga.
Äventyras minst ut sagt.
Varför alls ta risken?
Samtidigt låg det i sakens själva natur, att visst utgjorde det retfulla i saken en stor frestelse?
Det som talade emot att sätta sig över en regel var just möjligheten av att en förbannelse, vilken i huvudsak talar till en individs själs förmögenheter, är av rent psykologisk natur.
Ändå undgick det ingen härskare att åtminstone vidröra saken med tankar och känslor.
Om nu härskaren kan och bör kunna kontrollera 'det mesta', den väl även skulle kunna 'knäcka' en förbannelse?