Att finna ljus och hopp när det inte finns något hopp och ljus.
Örebro rättspsykiatriska klinik, tisdagen den 8 januari 2019, klockan 17.55. Varje dag finns det stunder då jag bara vill att mitt hjärta slutar slå. Då jag inte kan se någon mening med min existens. Alla människor känns som så långt borta, bortom en tjock dimma innanför mitt pannben. Det värsta, som jag vet, en människa kan utsättas och drabbas utav är för mycket ensamhet. Öknar utav ensamhet. Jag känner mig på gränsen till utmattad. Denna resa har hållit på i drygt 1 och ett halvt år.
Jag miste förståndet och eldade upp stugan som jag hyrde utav kommunen. Det brann utav bara fan och hela stugan brann upp.
Jag led utav svår sömnbrist, vilket triggade igång min bipolaritet i form utav mani och gränspsykos. Jag trivdes inte där ute på landet. Jag blev isolerad pga att det inte gick några bussar till och från stan på kvällar och helger. Elden var inte någon fara för andra människor. Det blev arrest och häkte, (hemskt!), domstol, rättspsykiatrisk undersökning, häkte, domstol igen. Och sen det värsta, deportering till Växjö rättspsyk. Ett jävla ställe, högsäkerhetsanstalt, nio slussar, dörrar ut till friheten. Där var jag i ett år, eftersom Örebro rättspsyk ansåg att de hade misslyckats med mitt fall, plus att det var fullt med patienter här.
Hit förflyttades jag i slutet utav augusti. Jag vistas väldigt mycket på mitt rum, ser på TV, film, läser och skriver. Eller bara ligger och försöker bedriva någon form utav meditation och kontemplation. Har inte någon närmare kontakt med någon/några i personalen, förutom en kvinna, men hon verkar ha tagit semester. Min psykolog, som jag träffade igår, uppskattar att det kommer att dröja ett halvår innan jag kommer ut i öppenvård, till egen lägenhet. Men det kan ju dröja ännu längre, eller kortare. Jag ringer inte till någon, och ingen ringer till mig. Jo min farbror Rolf ringde och vi ska äta lunch imorgon. Min gode man Ingvar ringde också. Plus att min syster Iren var här på besök igår. Men annars är det tyst.
Varför ska så många människor i vårt välfärdssamhälle må dåligt psykiskt? Omkring 800.000 människor i världen tar livet utav sig varje år. Runt 1400 personer i Sverige varje år. Systrar och bröder som inte kan se, förnimma, något hopp och ljus. I alla fall inte i detta livet. Jag tänker på suicid jag också, men det är olika saker som jag inser att jag har kvar att göra i livet. Jag tänker ge ut minst en bok, och jag ska vara en bror och vän. Jag har resurser, förmågor, och begåvning som får mig att vilja leva. Man ska ju dö en vacker dag ändå. Varför inte göra något bra utav det jag har några decennier till, eller jag kanske får cancer om 3 år. Jag har levt en konstnärs hårda liv. En traumatiserad och bipolär konstnär. Att kunna se ett hopp när det inte syns någon ljusning. Förtröstan, tillförsikt, trygghet, och visshet om att kärleken lever och är möjlig att ge och ta emot.
Jag har fått allt värre symptom av min psykosomatiska trötthet i kroppen. Men jag är van efter 27 år. Jag bär på mycket vrede, hat, sorg, och en del gamla rädslor. Jag blev skrämd och förödmjukad tidigt i livet. Överkörd. Ignorerad. Bortglömd.
Allt sitter och molar i min kropp. Jag är en god människa, men i perioder i livet så glömmer jag bort det. Jag äger kvaliteer.
Jag sitter inte i något mardrömsfängelse någonstans i världen. Jag har mat, värme, TV, dator, egen dusch och ren egen toalett. Personalen hejar på mig vänligt. För 4 år sen så var jag på den här avdelningen för första gången. Jag hade ett mycket tufft år bakom mig 2013-14, med mani och psykos, vilket utmynnade till att jag hemlös tände eld på en vind i ett bostadshus som jag skulle sova på. Ingen människa kom till skada, jag ringde själv 112. Men efter det, sommaren 14, var jag en våt fläck, eller i 1 miljon bitar. Vändningen var markant på hösten, jag fick ECT-behandling, och landade på denna avdelning 7 i december.
Då och framåt var jag kreativ. En del av den tidens personal har slutat. De lyser med sin frånvaro. Jag mår inte som jag gjorde då. Jag är väldigt sliten psykiskt och fysiskt. Kreativ är jag när det gäller skrivandet, men det blir inte så många nya texter.
Gud, visa mig ett hopp, och hjälp mig att möta andra människor. Gör mig, och alla, inspirerade, istället för deprimerade. Gör oss
levande med en lust för att leva livet. Amen.