Pär vaknade och kände sig konstig. Han hade sovit högst 2 timmar och tankarna rusade hit och dit. Hans bipolära sjukdom hade triggats igång utav pappas suicid, och utav sömnbrist, alkohol och sniffandet utav thinner. Men det förstod inte han eller någon annan. Han grät och sen skrattade han euforisk. Han berättade det för mamma under frukosten men hon sa bara att han fortfarande var i chock och att det kommer att gå över. Sörjer du inte honom frågade Pär sin mamma. Nej, du förstår jag började sörja honom för 10-15 år sen när han blev så personlighetsförändrad, söp och var otrogen. Pär började gråta, och mamma sa, det här orkar jag inte med, ring din flickvän och prata med henne. Pär kände sig sviken och övergiven, mamma åkte till begravningsentrepenören. Han kände sig så oerhört uppe i varv och gick ut i skogen och sniffade thinner. Han grät och skrattade om vart annat. Hans flickvän Lena var i skolan, så vem skulle han prata med, alla han kände var i skolan. Han kom att tänka på mannen här i skogen härom dagen, psykologen Sture. Han gick hem och ringde honom och frågade om dom kunde prata. Sture tyckte att Pär skulle komma över på en gång. Han cyklade ett par kilometer och ringde på dörren. Sture bjöd på kaffe med rulltårta och Pär berättade om de senaste dagarna, om hur han hade mått och mår. Sture sa att Pär fortfarande var i chock och att man kunde må så där då. Din mamma och dina syskon är med största sannolikhet i chock dom också. När dom hade pratat i en timme så lade Sture sin hand på Pärs lår och smekte uppåt skrevet. Pär ryckte till och skrek vad fan håller du på med. Jag vet att du gillar det och vad du vill, var inte rädd jag är en underbar älskare, sa Sture. Pär slängde kaffet i ansiktet på honom och skyndade sig iväg. Jävla fuskbög skrek Sture. Pär hade stor lust att gå tillbaka och spöa upp honom men struntade i det. Ut i skogen igen och sniffade, det kändes som att han svävade ovanför marken. Det var en både skön och obehaglig känsla. Jävla Sture. Psykolog, pyttsan. Han kände sig så hemskt ensam med sitt mående.
Pär gick hem och drack upp pappas whiskey och satte på Pink Floyds skiva Piper at the gates of dawn, sen dansade han och sjöng med. Han kände sig hög och på ett mycket underligt humör. Pappa kom tillbaka, varför skulle du ta livet av dig, det finns hjälp som du kunde få, psykoterapi och psykoanalys. Men han visste hur stolt och rädd pappa var för allt vad psykiatrin och liknande hette. Mycket bättre att begå suicid, att svika alla en sista gång i en grandios final. Jag älskar dig pappa skrek Pär.
Hälsa att jag älskar min bror Jonas också. Vi ska ses en dag och då ska allting vara bra, alla ska vara glada. I himmelriket. Pär var ganska full och tankarna fortsatte att rusa i huvudet. Hans flickvän Lena ringde och berättade att hon ville ta slut, för hon orkade inte med hur Pär mådde. Hon hade inte sovit i natt. Pär kände sig bara likgiltig, han orkade inte känna sig mer övergiven och besviken. Han lunkade ut i skogen och sniffade thinner, den enda tröst och lindring som han hade nu. Han hade nyligen fyllt 17 år, men han kände sig äldre efter de senaste dagarna. Hans bipolära mani hade slagit över i gränspsykos. Hjärnan började leva sitt eget liv och skickade impulser, minnen och fantasier till hans medvetande. Att sniffa thinner och dricka alkohol i det tillstånd som han var i kunde ha förödande konsekvenser. Mamma jävla känslomässiga analfabet och frysbox, skrek han... Och så kom den, psykosen, en slags implosion i hjärnan, och han fattade ingenting, förstod inte vart han var eller vem han var, han bara tog av sig naken och sprang genom skogen. Hundägare stirrade förskräckta och han kom till ett bostadsområde och fortsatte springa in i ett villaområde. Folk undrade va fan, vad är det för en galning?! Några barn skrattade åt scenen. Polisen ringdes och en jakt påbörjades. Pär var gravt psykotisk, fattade ingenting, varför är jag ute och springer och vem är jag? Ett par polismän lyckades haffa honom och satte på honom handklovar, och sen färd till polishuset.
Pär sjöng sånger med obegripliga texter, han skrattade och grät. Poliserna misstänkte att han var påtänd av något slags knark. Han sattes i arrest och då började han att skrika. Något förhör gick inte att hålla, och drogtestet visade negativt, men han hade 1,5 i promille alkohol i blodet. Det måste röra sig om ett psykiskt sammanbrott sade en sjuksköterska, bäst att han får komma till Barn- och Ungdomspsykiatrin. Han måste vara psykotisk. Nere på BUP togs Pär om hand av mycket proffsig och erfaren personal. Han fick lugnande och antipsykotisk medicin och somnade och sov i 3 timmar. När han vaknade så visste han inte var han var eller vad som hade hänt under dagen. BUP... vad gör jag här? Läkaren berättade vad som hade hänt och Pärs minne började vakna till viss del. Jag satt i skogen och sniffade thinner, men sen är mitt minne blankt, nej jag var hemma hos en idiot på förmiddagen också. Har du mått och gjort någonting liknande förut, undrade den kvinnliga läkaren. Nej... svarade Pär. Hur länge och hur mycket har du sniffat thinner? Sen jag var 13. Jag och kompisarna har även sniffat lim och bensin.
Vet du hur farligt det är att sniffa, undrade läkaren. Nej, bara att det är farligt, men det har bara varit ibland som vi har gjort det, jag har gått över till alkohol istället.
Jag känner mig så ensam i allt som har hänt den senaste tiden. Min mamma är ingen riktig mamma, hon sviker mig. Och min flickvän tog slut med mig idag. 
Efter några dagars utredning av Pär så fastslås det att han är bipolär med risk för gränspsykotiska och psykotiska skov. Pär har fattat tycke för en kvinnlig skötare som är hans kontaktperson, Elin. Dom två pratar om allting mellan himmel och jord.
Han börjar må bättre, men längtar inte efter sin mamma, och skulle vilja bo någon annanstans. Hans mamma kommer och hälsar på honom och är så mjuk och ömsint.
Dom åker på hans permission till hans favoritrestaurang, som var hans pappas favoritställe. Det ska bli bra nu säjer mamma, du får någon att gå och prata med, och snart är det sommar. Sen i höst så börjar du på gymnasiet, och det kommer att gå så bra, för du har ju världens läshuvud, som du nog ärvt utav pappa. Kan du inse att jag sörjer pappa frågar Pär henne, och att jag behöver dig och mina syskon i allt det här, för jag blir så ensam annars. Ja visst kan vi prata, men du kan inte kräva av mig att jag ska gråta över pappas död, och inte av dina syskon heller. Jag älskade din far en gång i tiden, men sen gick hela hans liv sönder och han gjorde idiotiska saker, hade 100 kvinnor. Han utnyttjade unga tjejer sexuellt, etc, etc. Till slut så dog min kärlek. Men kanske den kan vakna igen bara jag kan förlåta honom för allt. Jag förstår att ditt liv blev ett helvete, säjer Pär. Pappa var totalt gränslös, och jag undrar om han var bipolär han också som jag. Troligtvis så vara han det, säjer mamma. 
Kan vi inte ha en myskväll du och jag när du kommer hem, som vi hade förr med god mat, några bra filmer? Jo gärna, det har jag saknat, säjer Pär. Han ska vara kvar på sjukhuset några dagar för observation och justering utav mediciner. Mamma kramar sin son när de skils vid sjukhuset. Pär känner sig med ens gladare och hans bipolaritet har lugnat ned sig. Han tar medicinen och grundämnet lithium för sin bipolaritet, stämningsstabiliserande seroquel och antipsykotiskt zyprexa.
Hans läkare förmanar honom på skarpen att inte hålla på att sniffa, och inte dricka alkohol. eller väldigt måttligt, samt att sköta sin sömn, för annars så kan symptom uppstå fast han går på mediciner. Ja visst försäkrar Pär, det ska jag sköta exemplariskt. Hans 7 år äldre bror Christer kommer och hämtar honom och kör honom hem till Lyckliga gatan, som gatan kallas där han bor. Hans mamma Edith har gjort köttbullar och hans 12 år äldre syster Berit är där också. Alla är så snälla mot Pär som känner sig smått lycklig. Det är fredag eftermiddag och på måndag så ska hans pappa begravas. Han ska gå på stan imorgon och inhandla kostym, skjorta, slips och ett par skor. Mamma och syskonen bistår honom med pengar till det.