Det ligger en bomb nere i den undermedvetna avgrunden och tickar. Ingen har en aning om den. Uteliggaren Bengan Slokhatt häckar i den svarta lagunen, mumlar och validerar ett parti heroin. Prins Djävelberg dricker dr Kokos kalasdroppar på Café Katastroph. Ingen vet vad som är dröm eller verklighet. Kärlek är bra. Kärlek är dödsskönt! Älska eller dö. Vem är det som har skapat Samhället? Är det nån eller några? Är det alla vi medborgare, eller blev det bara så här? Är inte livet ment att vara mer än så här? Motherfucking son of a fuckin bitch. Tänkte Åke när hon satt och bevittnade ännu ett Valium-dimmigt och strikt Socialpsykiatriledningsmöte i staden Örebra.
Det är helt enkelt så att mänskorna dom sover. Och deras verklighet är en dröm. Därför så mycket cynism, likgiltighet, brist på medkänsla, brist på respekt och identifikation. En illvrålande brist på kärlek.
Det är grymt. Grymhet känns, och får konsekvenser. Konsekvenser.
Men Verksamhetschefen på Socialpsykiatrin, hon åker hem på fredan förträffligt nöjd över sitt jobb, och sin myndighets alla kvalitéer och framgångar. Fantastiskt. Det ligger en bomb nere i den undermedvetna avgrunden och tickar. Ingen har en aning om den.
Ska man fortsätta leva sitt liv på knä, eller stående? Ska man hålla sin integritet och värdighet intakt? Vilkas attityder och energier dominerar Samhället? Går det att riva masken av den förljugna och sovande Makten? Hur når man igenom den massiva vallen av tvångsmässigt förnekande och stupid maktfullkomlighet?... tänker Bengan Slokhatt när han skjuter i sej en sil, på Hamnplans allmänna toalett.