I den vita kalla naturen har ensamheten
Etsat in sina tydliga avtryck för omvärlden
Fotavtryck som sakta suddas ut
När snön fortsätter falla som lappvantar

Men trots att de smälter samman i det vita
Sitter de kvar på min näthinna likt ett ärr
Ett tatuerat märke ett fruset minne som glöder
För att påminna oss om hur skört ett liv är

Ty när vi ser spåren suddas ut där i snöfallet
Fångar oss kanske tanken att
Vi kan raderas ur livets sammanhang lika enkelt
Ett andetag dränks i mängden av andras
Så länga vi inte anstränger oss för att se
De unika drag som skiljer oss från mängden
Gör oss och var fallande snöflinga till ett sammanhang

Något värt att beskåda lite grundligare
Istället för att blunda och se oss försvinna i mängden
Likt ensamhetens fotavtryck i den fallande vinternatten