Jag gömmer mig, glömmer mig
sätter mockasiner på fötterna,
och yxa innanför bältet med extra hål efter all oro.
Så är den här, känslan att jag är fin. Högst en gång var tionde år känns den.
Inte lägligt, förbannat farligt däremot.
Vad som helst men inte fin.
Och hur kan jag känna så?
Ensammast av ensamma.
Kanske är jag galen, med ingen att fråga, trots så många och nära.
Tänk om man inte vågar prata med mig.
Man?
Som på alla världens skolgårdar leds mobbingen av några få, eller av någon.
Jag försöker slå ifrån mig monologen men det finns få saker som är så svåra.
Kanske en finkänslighet mot självet, en indikation på något.
Jag blygs där jag smyger fram allt långsammare.
Är något på spåren, introspektion medan exkursion.
Orden glesnar i takt med att vegetationen tilltar.
Dyker sådana där läskiga, vines på engelska, upp, klätterväxter på svenska, ordet känns förskönande, eufemistiskt.
De kan ju strypa vem som helst med sina Gollumarmar.