Ett.
Detta är slutet på historien tänkte mannen och grävde i sanden med sina bara händer. När de grävt sig ner ungefär en meter, stötte de på ruttnande trä. Händerna stötte även emot bitar av metall. De utgjordes av mynt. Dubloner från en strid flera århundraden tidigare. Han hade inte trott sig om att till slut hitta vad han så ivrigt och äventyrligt sökt efter. Solen visade att det var eftermiddag och trots att han borde ha varit ensam på ön, såg han sig omkring. Inte ens ett skratt sökte sig ut mellan hans torra läppar. Han längtade efter något att dricka. Vatten skulle ha kunnat släcka hans törst. Men det enda som stod honom till buds var fjorton lådor med prima sprit lagrad mellan fack av halm. Mörkt rödgul till färgen och ej smakade ens på än. Stormen och regnet som dragit förbi hade gjort honom ensam. Den båt han kommit med hade kapsejsat och jollen med de övriga tre männen krossats till pinnar mellan sjöar av skummande havsvatten och vassa klippor. Han var den ende överlevande och ändå visste nu ingen hur att finna vägen dit. Mannen bar ingen klocka på armen eller ens i västen och som civilisationen låg en smula bortåt, han nog ej någon nytta haft av en sådan heller. Han undrade bara hur långt det var att gå för att finna färskvatten, om det ens fanns att tillgå på ön dit de en gång farit. Den plunta han hade skulle inte räcka långt och frågan var väl om han skulle orka bära dunken värst långt heller. Nog för att han skulle ge sig själv en chans. Det var nog eftermiddag och därför beslöt han sig för att sova på saken först. Gjorde sig av blad och pinnar, en hel del bark, en sorts hängmatta mellan tvenne träd att slumra bort i. Han tog väl vara på tiden före skymningen och hann bli färdig då skymningen kom. Kort var den och sedan var det just så mörkt som han väntat sig att det kunde bli. Någon meter över marknivå och runt stammarna hade han försiktigtvis bundit remmar vilka han tillverkat av mjuk bark. Dessa hade han sedan vätt med sin egen urin, så det skulle väl hålla de mest nyfikna varelser borta. En del saker hade han läst om i böcker och en del saker hade han själv en högst känsla för vad det verkade. Vanligt var det i böcker och berättelser annars om människor som byggde sig ett nattläger av vad naturen gav, som liknade en civilisationens säng. Med ribbor av någorlunda raka och tunna ungträd. Men själv gjorde han alltså istället sin bädd lik kojen på ett fartyg. Han prövade sin egen tyngd mot dess möjliga hållfasthet och behövde bara misslyckas en gång med sin lust att bygga kojen. Det blev en smal historia som inte tillät några våldsamma övningar om natten. Men han sov 'likt ett tryggt barn' till gryningen. De främmande ljud och det rassel som uppstod om natten kunde inte skrämma den mannen.

Fortsättning följer senare, om intresse för det verkar finnas...

Två
Mannen fick en replik i sitt huvud. 'Jag kände igen den personen på att den som han sades påminna om, inte är speciellt lik som jag ser på saken nu'. Var tanken kom ifrån visste han dock inte. Den bara kom, ungefär som att plötsligt se ett löv singla mot marken från ett träd. Något som bara händer, utan att någon kan säga om det beror på en plötslig bris, ett vindkast. Eller om det bara var något som skulle hända ändå. Som att det var 'lövets tid' eller så, att falla just då. Han hejdade sin vänstra hand, som om han skulle ha låtit dess fingrar klia huvudets hud och hår. Fundersamt kände han att det kunde gott få klia. Trots vanans makt att 'klia i retur', avstod han denna impuls som 'mitt i steget'. Strax innan handen hann möta huvudets svål. Ingen människa kunde se honom i och för sig. Bara att han själv skulle ha vetat om denna gest och något ha klandrat denna vana. Så mycket som var just 'vanans makt'. Men nu var han själv alldeles och kunde väl tillåta sig allt? Ändå fann han sig tveka. Vem som skulle ha kunnat se honom annars och kanske även tänka något, det behövde han väl inte bry sig om nu? Ändå hejdade han rörelsen innan den han fullföljas. Efter att ha svalkat sin strupe med ljummet vatten fanns det inte mycket att göra för att åstadkomma eld. Att det blivit ljust och att detta ljus väckt honom, kom honom att sakna de bestyr som en vanlig morgon gav. Efter att ha sett sig omkring en stund och ha plockat till sig sin enda dunk, vilken inte var precis fylld av färskvatten. Tog han på sig skorna, satte på sig hatten av ljusbrun filt och började gå i en sorts lunk som varken frestade på eller var för långsam. Han promenerade längs stranden, vilken var lätt sandig, om än större delen närmast träden högre upp var klippig och full av sten. Som tur var hade det inte börjat bli helt hett ännu, utan värmen tycktes honom högst behaglig. På träden kunde han dock se att det var någonstans norr om medelhavet. Hade det varit längre söderut hade det nog sett rätt annorlunda ut. Riktigt var någonstans han befanns sig visste han dock inte säkert. Bara att det nog var i trakterna av Spanien, om än inte precis fastlandet. Trakten var inte bebodd eftersom det var en liten ö. Kanske några mil lång och ungefär ett par kilometer bred. Han visste dock att den inte var precis som en ask, jämn och fin, slät som en duk. Istället kunde han vänta sig svårigheter med att orientera sig vad det kom till landskapet i sig. Någon machete hade han inte. Däremot en huggare av något slag, mera att slåss med än att röja väg med. Men eftersom det var vad han hade och gick där han gick, behövde han ännu inte värja sig för växtligheten, utan mera se var han satte sina skor. Det var inte precis vanliga skor utan mera grova kängor med grov snörning samt sulor breda som hans tumme på vänster hand. Solen syntes inte till, istället var himlen lätt mulen och det såg precis ut som om det skulle kunna börja regna ungefär när som helst. Ändå såg han ingenstans ens en antydan till att det skulle regna över havet. Det var bara lugn och himlen var grå i litet obestämda nyanser mellan vanligt ljust grått till mera mörkt grå. Men utan att vara så mörkt bland molnen att de kunde kallas just mörka eller till och med att de skulle ha dragit till svart. Hur länge han gått eller hur långt han hunnit gå visste han just inte. Men så tog stranden slut och klippor tog vid. Här bland det som var fasta berget och det som måste ha varit lösa stenar, tog han det just försiktigt. Han stannade igen och sökte fylla pluntan från dunken. Han tog det sakta och försiktigt för att inte spilla något av det livsviktiga vattnet. Så vitt han visste var han själv och inte något påminde om att någon annan varit där någonsin. Ändå vittnade lådorna han lämnat bakom sig att någon måste ha varit det. När det skulle han kunnat vara visste han inte. Men det var inte troligt att det bara var en person. Utan säkert minst ett dussin eller så. Två som lämnats att vakta båten så att den inte drev ut igen eller var utlämnad till någon som kunde ha intresse av att lägga beslag på den. Men som sagt, några spår hade de i vilket fall inte lämnat efter sig. Han hade kunnat stanna vid flaskorna och supit sig redlös om han så hade velat. Men i så fall skulle han nästan säkert ha dött där. Vatten var vad vilken människa som helst behövde. Samt något att äta och eld att laga födan på. Eld skulle han säkert få problem med, utöver vatten.

Tre
Mannen passerade en sten som var svart och grå som om den vore tillverkad snarare än gjord av naturen. Den verkade litet för slät och inte så full av sprickor och ojämnheter som en vanlig sten. Eller så var den bara översköljd av vatten när det stormade som gjorde att den såg litet onaturlig ut. Han såg åter på den och tog sig sedan vidare, utan särskild brådska. Vilket var tur eftersom vägen tog slut där och ett stup öppnade sig som var minst tjugo meter ner till en bit strand som skymtade där nere. Men vilken strand sedan. Den verkade mer beströdd med sten av olika storlekar och sorter, än han sett förut. Vattnet var inte det minsta långgrunt heller utan såg ut att stupa rätt ner efter bara några få meter ut bland vågorna. Där kom han inte längre. Efter att ha stirrat en stund, lät han blicken svepa bakåt och från något håll upptäcka en framkomlig väg. Den verkade dock leda genom en skog av växtlighet där han även fick tänka och se sig för var han satte sina fötter. Han höll balansen och åtskillig tid och mödor senare kom han ut på en öppen plats. Det var som om någon före honom varit där och röjt marken. Men efter en liten stund förstod han att det nog var vinden och stormen som utfört arbetet. När det sista vattnet hälldes över i pluntan suckade han en smula. Det fanns kanske ingen källa eller vattensamling på ön. Han skulle svälta ihjäl och dö av törst. Han hade i och för sig stoppat på sig två flaskor med bärnstensfärgad sprit i den lilla ränseln han bar om axeln, likt ett band av tyg. Den hade några knappar att hålla ihop tyget med och rymde tre fack. Ett större och två mindre. I dessa mindre fack hade han förvarat flaskorna. Bara att han inte druckit ur någon av dem tills nu. Efter en stunds gående åt det håll som visade ett berg och en sluttning klädd med låga träd, där det även verkade litet glest, hörde han ett ljud som kändes igen så gott som genast. Det var ett buller som bara kunde åstadkommas av att vatten rann över ett stup. Det gjorde honom glad till sinnes och hoppet tycktes återvända till hans nyss så dystra sinne.

Fyra
Efter att ha vandrat utefter ena kanten av skogen kom han till en liten sjö. Den verkade rinna ut i en bäckfåra och den fåran i sin tur rann ut i havet. Han kunde inte se fallet, men det måste finnas i närheten för ljudet var tydligt. När han funnit en plats bredvid fallet, som en stund senare kom honom att glädjas vid åsynen av detsamma, fyllde han dunken och önskade genast att han haft fler än en dunk att fylla. Å andra sidan var det en fin plats att vara på. Han kom sig för med att vila, men tänkte sedan på om det gick att hämta skatten med dubloner till någonstans helt nära vattnet. Om han lyckades med bedriften att ta sig tillbaka en bättre 'väg' än den han tagit längs stranden, ville han hitta tillbaka till det ställe där han startat. Kanske skulle det vara bäst att stanna där han var, bygga sig en plats för natten och sedan starta som förut dagen därpå. Så han funderade mest över om föregående kväll kvarter var något att upprepa eller om han skulle köra med någon annan variant. När det sedan blivit mörkt sov han gott som ett barn till morgonen därpå och det val han gjort passade honom som 'hand i handsken'. Mannen, låt oss kalla honom Max, mindes en kväll i sin ungdom, för kanske en femton år sedan eller så. Han hade släntrat iväg en kväll i början av juni. Det hade hunnit bli varmt i luften bara ännu inte kvalmigt. Där hade han hamnat på en väg som gick längs kajen vi norra Mälarstrand. Klockan kan väl ha varit en fem på kvällen och trots att han inte var precis ensam om att gå på gatan, höll sig i vilket fall de flesta till promenaden en femton eller tjugo meter från kajen. Medan han själv kom så nära som kanske en tre, fyra meter. När han gick där för sig själv och bara 'skötte sina egna affärer', kom mot honom från något håll, trenne ynglingar. De kan ha varit en tre år yngre än han själv, något sådan. Bara att de nog kände sig sturska av att vara flera. Den som var längst av dem stannade kanske en sex meter ifrån Max, då han först stannat och sett en smula forskande på dem. Han yttrade sig inte alls. Den längste av dem hade röd skjorta med uppkavlade ärmar och blåjeans, ett par obestämd mörka gympadojjor på fötterna. Hans ena kamrat som var något kortare bar en svart skjorta, svarta byxor och svarta skor. De verkade vara av kvalité, om än något slitna. Den tredje, lade Max märke till hade randig skjorta som inte var nedstucken i det slitna jeansen, skor med järn i ovanlädret och tjock sula, som om han skulle blivit längre av det. Den längste yttrade sig efter en stund.
- Jag vill ha din mobil.
Näste man sade 'Och din plånbok förstås.'
Varpå den förste lade till.
- Och dina pengar, alltså.
Själv sade Max ingenting.

Fem
Det förflöt en stund medan några fotgängare som vågat sig nyfiket nära, åter gick sin väg utan att se sig om en extra gång. De tre ungdomarna verkade som härskna till en smula, som av illa återhållet tålamod. Max ögon bara såg tillbaka på dem. Han rörde sig inte heller, utan verkade ha intagit en ledig hållning och bara var sin egen. De två första ungdomarna yttrade samma som förut, som om de övat in sina repliker likt några släktingar till Bill och Bull.
- Jag vill ha din mobil.
Näste man sade 'Och din plånbok förstås.'
Varpå den förste lade till.
- Och dina pengar, alltså.
Själv sade Max ingenting. Han bara stod där och väntade på som ingenting särskilt. På sätt och vis liknade scenen en sorts duell där ingendera sidan verkade vilja skrida till verket först. Som om en början från någon skulle ha varit en signal till att någonting var på väg att hända. När det gått kanske en tio minuter eller så, verkade någonting ha hänt i vilket fall. Plötsligt låg trion angripare och fridstörare i vattnet. Som hade de en efter en huvudlöst blivit slängda över kaj ner i det ännu inte helt varma vattnet. Max hade fortfarande inte yttrat sig och efter en blick på ungdomarna i vattnet tog han åter upp sin avbrutna gång längs norr Mälarstrand.

sex
Mannen, låt oss kalla honom för Max, kort för Maximilian, tänkte i sitt stilla sinne och kom så åter till nuet.


(Texten publiceras senare i sin helhet. Men det är spännande att skriva på impuls. Den växer litet då och då, fast än vet jag inte vart den tar vägen.)