Själv tänker Helena ibland på det som
'om målade jag som du, om dansade
eller skrev du som jag, om sjöng jag precis som du'.

Hur meningsfullt vore det då att alls umgås?
Så i hennes sinnebild av annan, där måste finnas just olikheter.
Att som falla till föga av.

Låta sig beundra, nära såväl som på avstånd.
Det är blandningen av olikheter och likheter
som gör äventyret med annan.

I vart fall i en värld för och av Helena.
I denna som sfär
av erfarenheter och möjlig oskuld.