Om du speglar dig
i isens dunkla klarhet
en vacker vinterdag,
den förvrider
och bestrider
din mänsklighet.

Isens hårdhet
mottar ingen nådeansökan
välvilligt,
allt är frusen förhoppning
som snön bejakar
och utan mänskliga hänsyn.

Bygger sig självsäker
där den kan,
oavsett våra konsekvenser
som lätt försakas.

En dag går an
och flera,
men tänk om en gång
inte bara havet
utan allt är fruset,
även livet,
allt vi tar för givet
och så inget mera.

Eftertanken ryser för sent
den dagen
allt brinner upp
eller fryser.