Åt vilket håll ligger Sverige? Du ger mej bra vibrationer.
Dina bröst är som vita duvor. Här kommer natten, här kommer ljuset, här kommer den enda lösningen. Vi kysser varandras tårar. Ditt skratt är en vinkelslip genom likgiltigheten. Dom vill
inte ha dina blickar. Dom vill ha dina blickar. Dina ögon har blivit helt otroliga. Det är inte förbjudet att sitta i sandlådan
och bygga slott när man är 50. Du ger mej bra vibrationer.
Jag är fångad av en orkanvind. Min kärlek vaktar dej ömt och tyst... tänker Maja Hållbuss för att åtminstone mildra sin gränspsykos.

Jag har aldrig träffat en så sjuk människa som du var för några månader sen, tänker Majas vän Petter. Vem är jag?? Vem var jag? Det här måste vara helvetet, och snart så hänger jag mej. Hej, kom och hjälp mej. HEJ, kom och HJÄLP mej!....... skrek du rakt ut. Och jag såg och kände din pina, dina fasor, din konstanta plåga... Åt vilket håll ligger universum? Du var psykotisk. Du var ingen. Noll. Död. Vad har dom gjort med dej? Gud, vad kan jag göra för denna unga kvinna, frågade jag.
Hjälp henne, hjälp mej, hon är det värsta jag sett. Jag är inte lättskrämd, men det här skrämmer mej. Det är ibland ingen hemma i hennes blick, och när hon försöker prata så är det bara ett virrvarr av allt och ingenting. Hon pendlar mellan att vara nästan frisk, men en kort stund senare kan hon vara psykotisk.
Hon kan inte prata, inte sitta still, vad fan ska jag ta mej till?
På psyket har hon varit några gånger, utan att få någon hjälp. Hon är klassad som borderline och får ingen medicin. Det blev för sent för henne med psykoterapi, det dröjde för länge efter att hon insjuknat, så hon kunde inte föra en vettig dialog längre.
Nu har det vart så här i snart 1 år. Hon har försökt ta sitt liv två gånger. 22 år ung. Jag heter Petter, och är 29 år gammal.
Vad gör vi nu? Vad gör jag? Hon ligger i sin säng i sovrummet, och allting snurrar säjer hon. En tomhet som terroriserar, eller ett snurrande kaos... Gud. Jag lägger mej bredvid henne i sängen och smeker hennes panna sakta. Hon vill inte det, så vi bara ligger där ett tag utan att säja något. Hon ligger i fosterställning. Det är i mitten utav juni 1982.. Hennes sjukdomsresa har pågått i drygt elva år. För snart ett år sen så fick hon sitt totala psykotiska sammanbrott.
Dom som inte har varit så sjuka, har inte en aning om hur det är. Det är ett tillstånd bortom bortom bortom andra tillstånd. Det går inte att återge eller beskriva. Så vad har jag att hålla mej i, när jag ligger bakom hennes rygg, i hennes säng med smutsiga lakan? Stämningen i lägenheten är fruktansvärd. Isolering och extrem sjukdom. Min KÄRLEK och min inre röst, mitt mod, min VILJA. Vet inte hur det ska gå till, men du ska inte fortsätta ligga här och ruttna, och må så där. Jag är stark och jag måste, och ska försöka hjälpa dej, min vän. Maja, vad vill du ha för mat? Ska jag fylla i ett bad åt dej? Har du några rena kläder? Macka, O´boy.... OK, kom och ät med mej. Sov du nåt inatt? Nej. Är du trött? Nej. Hur känner du dej? Vet inte. Är det värre än vanligt? Snurrar kaos... äckligt... ångest.... Hon rusar in till sängen och fosterställning igen. Vill du att jag stannar hos dej idag? Mmm...
Jag vill ringa... till min kusin Pär, för han är så snäll... och förstår sig på psykisk sjukdom. Han är bipolär och borderline! Klarar du det då säjer Petter. Jag vet inte... säjer Maja, men jag vill försöka. Jag måste försöka... att ta mig ur denna isolering.

-Det är Pär Hållbuss
-Ja hej det är Maja, din kusin.
-Hej Maja, ringer du...
-Hur mår du?
-Min pappa är död, vet du det?
-Nej, hur dog han?
-Han tog livet av sig, och sen har jag varit sjuk, har varit inlagd på BUP två gånger, en himla röra, jag har varit psykotisk...
-Jag är gränspsykotisk Pär, jag har försökt begå suicid två gånger och varit helt borta, psykotisk. Men min vän Petter är här och stöttar mig, han är så jävla fin, har du träffat honom?
Tråkigt att höra om din pappa och att du har varit sjuk...
-Jag mår bättre nu, men mamma har fått ett spel och börjat med droger igen, LSD, kokain och annat. Nej jag har inte träffat din vän. Är du på bättringsvägen? Tar du någon medicin?
-Nej ingen medicin, men jag mår bättre, men när som helst kan jag ramla ned i träsket igen, psykos, ångest... Kan vi träffas någon dag, det känns så konstigt att prata i telefon.
-Bor du på samma ställe som förut, Åbackegatan i Örnsro?
-Ja, vill du komma hem till mig, vill du träffa Petter?
-Ja, passar imorgon eftermiddag klockan 3 dig?
-Ja det passar bra, vi ses då.
-Försök att göra saker och inte bara ligga, sysslolösheten och tristessen är en bra grogrund för din sjukdom.
-OK, jag ska försöka, vi ses, hej då.
-Hej då.

Det där gick ju bra, säjer Petter. Det är tack vare dig för att du har stöttat och hjälpt mig så mycket, säjer Maja. Ja men du har kämpat mycket själv. Ja... simma eller drunkna.
Det blir kväll. Han lyckades få in Maja i duschen, bra för hon luktade inte så fräscht. På med rena kläder, hur mår du Maja? Det är sämre igen, OK... Vill du följa med ut i skogen i morgon på picknic? Du behöver komma ut i naturen och ut härifrån.
Vad är det för rep som ligger på hatthyllan, tänker du ta livet av dig? Ja, men jag vågade inte Petter. Det snurrar kaos i huvudet igen. Följ med mig på picknic, jag ska packa en riktigt god matsäck. OK... jag följer med.. Vad glad du gör mig nu. Men om jag får ett psykotiskt panikanfall då. Då åker vi hem till mig. OK...
Maja somnar tidigt och Petter sitter och skriver ned tankar, böner, och ber böner för sin älskade vän, sen lägger han sig bredvid henne och somnar efter en stund.
De vaknar vid 8-tiden på morgonen, och Maja har ett helvete med att hålla psykosen stången. Men har bestämt sig för picknic. Bilfärden går bra för Maja trots att hon är sjuk.
Blunda och andas djupt, inte panik...
De åker vägen mot Karlskoga till stora skogsområden där Maja har varit som barn. De promenerar tysta djupt in tills trafiken inte hörs. En bäck rinner och de doppar sina varma fötter i den.
Hur känner du dig, undrar Petter. Lite bättre men inte bra svarar Maja. Sen äter de pannkaka med hemmagjord jordgubbssylt och grädde. Jag är psykotisk säjer Maja, jag har läst om denna sjukdom. Att vara ute i naturen har en helande effekt säjer Petter. Jag har försökt ta livet av mig två gånger det senaste året säjer Maja. Då tar Petter henne i sin famn och håller om henne länge. De ser en bäverdamm, och Petter säjer att de är i urskogen. Maja går och gråter ymnigt... De åker hem efter några timmar, hem till Maja. Det är så dåliga vibbar där och Petter öppnar korsdrag. Maja sätter på en skiva med The Moody blues. Sen lägger hon sig på sin urusla soffa på vilken delarna åker isär... Får jag ligga bredvid dig undrar Petter. Ja kom.. De börjar pussas, och det slutar med att de ligger nakna på det svala linoleumgolvet. Maja får en härlig orgasm och skriker rakt ut. Sex kanske är en av dom rätta medicinerna tänker Petter. Maja sitter och skakar och undrar vad som hände. Hon hade glömt bort hur bra sex är. Hon blundar och försöker hålla kvar ljuset inombords. Petter tar fram dammsugaren och städar hela tvårummaren, plus diskar.
Maja städar toaletten. Det mörka snurrande kaoset inom henne börjar på nytt. Hon bäddar rent i sängen och lägger sig i fosterställning. Petter smeker henne. Han går ut i vardagsrummet och sätter på en platta med Nike och Gurra, sen lagar han mat, en champinjonomelett, färska frallor med prästost. Maja är dålig igen, men hon mår i alla fall lite bättre än igår. Petter ser på henne med varm djup ömhet och säjer, du ska se att du kommer att må bättre och bättre framöver.
Det går att bota din sjukdom, och jag tror inte att det behövs någon psykiatrisk vård eller medicin. Jag är här hos dig och jag överger dig aldrig. Bra... mumlar Maja.. jag har varit så här sjuk i ett år nu, jag orkar inte mer. Marängswisch till efterrätt, sen ligger de sked i Majas 1 och 20-säng. Petter gnolar några påhittade melodier och smeker Majas huvud. Det ringer på dörren. Maja blir först rädd och folkskygg, men öppnar dörren.

-Hej Maja, vad trevligt att se dig...
-Tack detsamma säjer Maja, kom in.
-Hej säjer Petter.
-Hej.
-Hur mår du?
-Det är upp och ned, säjer Maja, men idag lite upp. Hur mår du?
-Samma här... men jag har fått bra hjälp på BUP, och mediciner.
-Vad hände när du blev psykotisk?
-Jag sniffade thinner och sen sprang jag naken genom några bostadsområden tills polisen fångade in mig...
Maja brister ut i ett gapskratt, det första på väldigt länge.
-Förlåt, det måste ha varit skitjobbigt.
-Det värsta var att sitta i arresten, psykotisk.
-När fick du din första psykos, frågar Petter Pär.
-Första gången i maj, när jag också då sprang naken ute.
-Vill du ha öl, undrar Maja.
-Ja tack.
-När träffades vi förra gången?
-Det var för ett och halvt år sen, när du var manisk och gränspsykotisk, innan ditt psykotiska sammanbrott.
-Vad menar du, hur kan du veta att jag var sjuk på det viset.
-Därför att jag lider utav samma sjukdom, jag kände igen mig i ditt tillstånd när jag tänkte, mindes tillbaka... Du var så uppe i varv och pratade om hundra saker blandat huller om buller.
-Jag tänkte det som att jag mådde jävligt bra den tiden...
-Ja, man kan lätt tro det, att man är så himla kreativ och social, men det är ett luftslott man bygger, och till slut så rasar det.
-Ja tro fan att allt rasade, säjer Maja.
-Du skulle nog må bra av både lithium och antipsykotiskt.
-Lithium mot bipolaritet?
-Ja, jag mår klart bättre. Antipsykotiskt kan vara bra att ta ett tag, tills måendet och livet har rätats upp och stabiliserats.
-Men hur ska göra då? Söka en läkare på psyket?
-Ring till psykakuten och berätta. Säg att du är orolig för att bli manisk igen, och att du fick ett psykotiskt sammanbrott till slut efter den första maniska episoden... eller om du blev gränspsykotisk.
-Jag har helt klart under det senaste dryga halvåret periodvis varit psykotisk, det har jag läst mig till. Man kan vara psykotisk utan att ha hallucinationer. Det kan vara nog jävligt ändå.
-Jag tror dig, men idag verkar du vara mycket bättre.
-Det kan bli sämre ikväll... Vad sa du om din mamma, har hon spårat ur helt?
-Ja när jag kom hem från BUP för tre dagar sen så hade hon tagit en LSD-tripp, hon var helt borta, men nu har hon lagt utav säjer hon. Det var ett hårt slag med pappas självmord för henne. Och så jag också dessutom, vilken familj...
-Jag har inte träffat min familj på ett halvår. Dom orkade inte se mig till slut, när de inte kunde hjälpa mig. Jag var helt borta.
Hela tiden som du har varit här så har jag ansträngt mig till det yttersta för att vara klar i huvudet och kunna prata... Dig känner jag att jag kan prata med om allt det här...
-Detsamma, säjer Pär.
-Ta en öl till om du vill, sa Maja, och satte på en skiva med Siouxsie and Banshees, albumet the Scream.
-Jag tycker det är konstigt nu, sa Petter, att du plötsligt mår så mycket bättre Maja...
-Det tycker jag också, säjer Maja, jag vet inte riktigt vad som händer. Jag känner mig trygg med er... men det kan rasa när som helst... Jag känner att jag har fast mark under fötterna.
-Du är som en ny människa, säjer Petter. Eller du är på väg att hitta dig själv, jag blir så jävla glad, för det är du värd.