Maja vaknade på eftermiddagen av att telefonen, för ovanlighetens skull, ringde.
Kaos i huvudet som vanligt. Hej det är Isabella... Nä men hej.. det var längesedan.
Hur mår du? Så där, det har blivit bättre, hur mår du? Bra, lite struligt med en jobbarkompis som anser att jag ska köpa hans båt för att jag har sagt det inför vittnen, men det ska jag absolut inte. Det vore kul att ses, kan jag komma över?
Ja vad trevligt, kom över du! Tänk om Isabella blir rädd för hur jag mår, jag kan ju börja må dåligt tänkte Maja, och slängde i sig lite frukost. Men jag blir bara sjukare av att vara ensam och isolera mig. Hon satte på en skiva med Cosmic overdose och dansade. Efter tre timmar, klockan 18, ringde det på dörren och där stod Isabella. Hej! ... Dom kramades. Hur mår du, undrade Isabella. Jag är mycket bättre än i våras när vi träffades.  Jag umgås en del med Petter, vilket gör mig gott. Ur högtalarna hördes: moderna dadaister kan aldrig ha fel... Isabella tog fram en flaska vin och Maja hämtade två glas. Jag kan bara dricka lite grand så Maja, annars blir jag helt konstig i huvudet. Vad har du gjort sen i våras? Inte mycket, försökt må bättre. Jag var och såg Iggy Pop i Brunnsparken, vilket drag, Lolita Pop var förband... Annars har jag varit hemma bara och mått mer eller mindre dåligt. (Hon ville inte prata om suicidförsöket i juli.) Får du inte hjälp utav psykiatrin? Nej dom skickade hem mig bara utan medicin tre gånger. Psykoterapin fungerade inte för jag var alldeles för sjuk i vintras. Socialen pratar om att jag ska få bo i något slags familjehem. En väldigt shysst socialkvinna var här och pratade. Vad har du gjort? Jag jobbar på min farsas arbete, på lagret. Har varit med vänner, och en hel del på landet i stugan. Skivan är slut och Isabella ber att få sätta på en platta med Devo. Maja kände hur kaoset började snurra inombords, och gick ut på balkongen för att få frisk luft. Fan, sa Isabella, jag har ingen plikt att köpa det där båthelvetet! Maja föreslog att dom skulle sticka ut och cykla ett tag, utan plan och mål som dom hade gjort så mycket som barn. Klockan hade blivit åtta på kvällen och dom cyklade ner till Örebro småbåtshamn, och sen till Gustafsvikbadet, där dom klättrade över staketet och Isabella klättrade upp i en lyktstolpe, tog loss lampkupan och kastade den sen i asfalten. Isabella var lite full och inte sig lik... Nästa destination var badhusgatan, i centrala city. Där klättrade dom upp på ett högt hus längs en stege på fasaden ända upp på taket. Isabella klättrade ner, men Maja som bara hade tofflor klarade inte att klättra baklänges ner. Hon öppnade en lucka till vinden och tog sig ner. Väl utanför huset så såg Maja att Isabella klättrade över ett stängsel intill järnvägen och att ett godståg kom smygandes söderifrån. Kom ropade Isabella, vi liftar bort till centralen och pressbyrån. Maja kom efter och dom satte sig mellan två vagnar. Dom log mot varandra, som två mycket busiga barn. Det var ca 500 meter tills dom skulle hoppa av. Snart började tåget accelerera riktigt ordentligt. I höjd med centralstationen var farten så hög att dom omöjligt kunde hoppa av. Isabella och Maja såg på varandra med skräckblandad förtjusning... Vi åker till Västerås och hälsar på min mamma skrek Maja, upprymd utav det galna i situationen. Det var kallt i augustikvällen, och förtjusningen övergick i orosfylld dramatik. När och var skulle tåget stanna? I Falun, Östersund? Knogarna vitnade när dom höll sig fast.
Det var inte så roligt längre... Men Maja kände det som att hon var på väg att vakna ur sin dimma. Efter en dryg halvtimme så saktade tåget ned på okänd ort.
De hoppade av och gick in i ett villaområde. I en telefonkiosk läste dom Lindesberg, fyra mil norr om Örebro. Det blir morgonbussen hem sa Isabella när en polisbil svängde in på gatan. Maja kastade sig in på en tomt bakom en häck.
Isabella brottades ner på asfalten av två poliser. Maja gick till dom, och sen forslades de till polisstationen. Isabella förklarade hur allt hade gått till, och att hela kvällen hade varit en barnslig nostalgitripp. En utav poliserna kunde inte låta bli att le, och dom släpptes fria. Klockan var vid det här laget halv två. Första bussen hem gick inte förrän vid sex. Både Maja och Isabella var frusna och rejält omtumlade men vid busshållplatsen brast dom båda ut i gapskratt. Maja kände att hon levde, att hennes domnade hjärna kom till ännu mer sans. Isabella var trött och surmulen, hon skulle ju upp och jobba, och så båten som hon dumt nog lovat att köpa. Runt klockan fem så satt de bara tysta. Maja kände hur gränspsykosen kom tillbaka. Hon kände sig rädd, maktlös och ensam. Isabella frågade hur hon mådde och höll om Maja.
Jag mår pissdåligt. Men förbättring hade i alla fall skett de senaste 10 dagarna.
Och hon hade Petter, Isabella och socialkvinnan Lena, plus sin kusin Pär. När de kom hem till Örebro så kramades de en stund. Maja cyklade hem till Petter, som först var lite sur för att hon väckte honom så tidigt, men sen sa kom in... Maja berättade vad som hade hänt, och han bara skakade på huvudet och sa kom nu sover vi tills åtminstone klockan 12. Maja pressade sig nära Petter och de låg sked med honom bakom henne. Maja vaknade och kollade på klockan som var 15.21... Gud, hon och Petter måste justera dygnsrytmen. Hon gick upp och gjorde starkt kaffe och väckte Petter. Jag var uppe och skrev till klockan fem sa han. Innan det så var jag ute och promenerade i tre timmar, ända ut till huset där jag bodde när jag föddes, i Ekeby-Almby. Vi har blivit två riktiga bohemer sa Maja. Ja, så länge soc ställer upp med pengar så, sa han. Vad ska du bli när du är stor, frågade hon. Det första är att läsa klart på komvux, sa han. Hur mår du? Jag känner mig en aning gränspsykotisk, sa hon. Kom så ska du få lite medicin, sa Petter och klädde av sig naken. De älskade intensivt i en timme, och sen duschade de tillsammans och åt en sen lunch. Sen åkte de hem till henne, och satt och läste varsin bok. Hon Demian av Hermann Hesse, och han Stäppvargen av samma författare. 
Isabella ringde och bad om ursäkt för att hon lockat Maja upp på tåget. Maja svarade att det var kul, ett välbehövligt äventyr. Jag behöver inte köpa den där båten sa Isabella. Vad bra. Maja satte på Erik Satie, gnossiennes, och lade sig på sängen och försökte att meditera. Hon kände sig dimmig i huvudet, men det var i alla fall mycket bättre än i våras. Hon satte sig tillsammans med Petter på balkongen och bläddrade i den diktsamling som hon gav ut för drygt ett år sen på ett litet förlag i stan. Hon var manisk när hon skrev den, och det märkte hon nu när hon läste... En del i boken förstod hon inte alls. Jag var på en annan planet på den tiden, men halva boken är faktiskt bra. Sen så cyklade de ett par km västerut ut ur stan till hästhagen och badade i svartån. En medelålders kvinna klädd i hippiekläder frågade de vad klockan var. Maja kände igen kvinnan, det var Pärs mamma. Hon verkade ganska onykter, eller kanske påtänd. Måhända både och. Undrar hur Pär har det... sa hon till Petter. Det där ser inte bra ut, sa han. Nej, sa Maja. Ska vi åka hem till Pär? De cyklade en dryg km till området där han bodde, och ringde på dörren. Pär öppnade med ett brett leende. Han var ganska berusad. Kom in, sa han. Lena var där också. 

-Mamma går på LSD och kokain, hon är odräglig, jag skulle vilja flytta härifrån. 
Jag vet inte var hon får pengar ifrån. Jag tänker kontakta polisen och socialen.
-Jobbar inte hon på sjukhuset, undrade Maja.
-Jo men det verkar som att hon struntar i hur det går med det. Hon klär av sig naken och dansar till 60-talsmusik, och sjunger med fönstren öppna. Hon är galen.
-Jag följer med dig till socialen imorgon, här kan du inte bo, sa Lena.

Nere på parkeringen, 100 meter bort, så kommer mamma Edith spritt språngande naken, och hon sjunger och skrålar... Pär skyndar sig efter en filt att skyla henne med och säger åt henne att vara tyst. Då får han ett hårt knytnävslag på käften så att han segnar ned blödande. Mamma är hög som en skyskrapa. Lena tar hand om Pär.
Maja och Petter står stumma och bevittnar dramat. De båda har varit med om konstiga händelser, de är luttrade, men det här är helt vansinnigt. Mamma Edith springer in och snortar mer kokain och tar LSD. Pär ringer polisen, som kommer efter 15 minuter. Pär visar var knarket är och mamma får följa med till polisstationen. Pär ringer till sin farbror Örjan och berättar om mamma, och om sin egen sjukdom. Han kommer över och de sätter sig på altanen och pratar. Maja och Petter åker hem, och Lena är kvar. Örjan har varit stort stöd till familjen genom åren, men det senaste året har han haft fullt upp med sin svårt cancersjuka fru. Samt att han inte orkade med att se sin brors förfall till slut. Ingen orkade med pappa, förutom Pär. Och han var också väldigt trött på att se sin pappa sakta gå under. Polisen ringer och säger att mamma kommer att bli häktad eftersom det var så mycket knark i lägenheten. 

-Du kan bo hos oss så länge, säger farbror Örjan.
-Tack men jag vill bo hemma.
-Jag stannar och bor här ett tag, säger flickvännen Lena.
-Det får inte hända mer galna saker nu, säger Pär, jag känner att jag går sönder.
-Jag finns för dig, det är bara att du ringer, säger Örjan. Det ska nog bli rätsida på din mamma, hon har fått ett kraftigt återfall bara. Hon behöver professionell hjälp.   
-Tack.

Pär och Lena kramar om Örjan som åker hem. De lagar middag, lövbiff med pommes frittes, hemgjort vitlökssmör och Heinz ketchup. Sen cyklar de och hyr en skräckfilm och köper godis. Mamma ska inte få förstöra deras liv, nu ska de ha myspys. 
Pär häller upp två stora whiskey till Lena och sig själv. Skönt att mamma är borta på sätt och vis. Nu är de sambos. De kysser varandra länge, och säger de tre orden.