Osynlig står jag i skuggorna, inte ens spökena bryr sig om mig, men det är mänskliga röster jag saknar. I bästa fall kan jag uppfatta vad man säger om mig. Jag gillar mörkret ända sedan jag läste filmvetenskap och professor Leif Furhammar sa; ”lär dig skriva i mörker.” Det gjorde jag. Men det är ingen kunskap jag har nytta av här och nu. Då var det för att skriva om filmerna vi såg. Mörkret var inte den verkliga utmaningen, det var ju att all uppmärksamhet låg på det projicerade.
Och vad är livet om inte projceringsyta?