I en cell på 12 kvadrat satt Pärs mamma Edith och skakade i hela kroppen. Hon hade varit häktad i tre veckor nu. Hon kände det som om hon skulle bli galen. Väggarna kom emot henne, och hon bad vakterna meddela den psykiatriska läkaren eller sjuksköterskan att komma till henne. Hade hon haft möjlighet att ta sitt liv så skulle hon ha gjort det. Hur i helvete kunde hon vara så jävla dum så att hon började knarka? Hon blev ju beroende av kokain bara efter ett kort tag, och så då läkaren på avdelningen som lindade henne runt sitt finger och erbjöd mer knark på villkoret att hon skulle ha sex med honom. Nu hade hon anmält honom, men hur skulle det kunna bevisas att han hade ett stort innehav av LSD, amfetamin och kokain?
Nu strax var det dags för dagens höjdpunkt, att ta hissen upp till rastgårdarna och sitta en timme i en tårtbit och röka. Sen skulle hon ringa Pär. Hon var orolig för honom, han var ju så ung, och när hon var borta så kanske det skulle bli ett vilt festande.
-Hej Pär det är mamma... hur har du det?
-Det är tomt utan dig, men det går bra. Socialen är här ett par gånger i veckan, och  Louise har varit här ett par gånger. Jag har pratat lite med grannarna också.
-Förlåt mig för mina dumheter.
-Det är lugnt mamma, huvudsaken är att du får komma tillbaka och må bra.
-Nu är det bara en månad tills du ska börja skolan... hur känns det?
-Det känns bara bra, jag har ju lätt för mig med skolan.
-Jag blir kvar här en vecka till. Min advokat tror på villkorlig dom.
-Vill du att jag kommer och hälsar på dig?
-Vill du det, det här är inget trevligt ställe, men vakterna är shyssta.
-Jag kan komma på onsdag, i övermorgon, på eftermiddagen, om det passar?
-Jag bokar in det med vakterna. Ni har väl inte festat så att grannarna fått spel?
-Vi hade en fest i lördags, men det var ingen fara... 
-Ska vi säga så ses vi på onsdag?
-Hur är det att sitta häktad?
-Det är i längden otrevligt, men jag läser mycket och skriver. Berit har varit här ett par gånger och Gun. Tur man har barn som bryr sig om en.
-Jag älskar dig mamma.
-Tack detsamma... hej då.
Edith lägger sig och gråter och skäms. Vill det sig illa så mister hon sitt arbete. Och då blir det inte lätt att få en annan anställning. Hon äcklas av att tänka på att hon ställt upp på sex med den jävla läkaren. Det knackar på dörren, det är häktesläkaren som vill prata en stund. Jag får klaustrofobi här inne, säger hon, det känns väldigt konstigt, jag kanske håller på att bli psykiskt sjuk? Klaustrofobi är vanligt att folk får, och att man mår dåligt, men jag tycker inte att du är i riskzonen för ett psykiskt sammanbrott. Du har en dryg vecka tills andra domstolen. Du kommer med största sannolikhet få villkorlig dom, eftersom du är ren i straffregistret. Du har varit duktig som har klarat av den här tiden så pass bra. Det finns dom som bryter ihop totalt.
Sover du bra på nätterna? Ja... men jag har haft en hel del mardrömmar. Nu måste jag gå vidare, säger läkaren, och lägger handen på Ediths axel. Hon sätter på TV:n, nyheterna, en pappa har tagit livet av först sina tre barn och sen sin fru och sig själv.
Vidrigt, och så ber hon, för första gången sen hon var ett barn, till Gud, gråtandes.

-Fan vilken dödslängtan jag har idag.
-Ja livet är pissrunk och som att dricka svavelsyra.
-Vilket liv?
-Ja det så kallade livet är som en ekande tom tortyrkammare.
-Jag ställer mig på spåret imorgon.
-Jag hänger på.
-Vi har inte bett om den här skiten, att vara till i den här världen med alla sjuka, falska, patetiska samhällssystem och människor.
-Helvetet är här på jorden, men vad händer efter döden?
-Det kan i alla fall inte bli värre än det här vidriga livet.
-Att vilja dö handlar om ren självbevarelsedrift.
-Men vi kommer ju aldrig ta livet av oss. Hur många gånger har vi haft den här diskussionen? Vi är krigare i kärleksarmen!
-Kriga och kriga... jag är så jävla trött på att göra motstånd, revoltera mot alla cancerattityder, jag vill bara vara människa.
-Ska vi bosätta oss i vårt helt omoderna torp ett halvår, du kan skriva din bok som du har snackat om i 25 år.. och jag ska måla.
-Vi borde öppna en scen i stan, för punkband och poesiuppläsningar, konstutställningar och peak-performances.
-Fan vad gamla vi har blivit.
-Nu ska jag sminka mig utstuderad och ta på mig mina värsta kläder och gå runt på stan med en underbar överjävlig blick...
-Ta med din grandiosa löskuk och sug den i pingstkyrkan.
-Varför ska alltid jag göra det mest skandalösa, vad gör du?
-Jag gick ju i tangatrosor på marknadsafton.
-Ja, men då fick du sitta i arresten i 3 timmar.
-Men det var det värt.
-Var är alla levande riktiga människor?
-Det är bara du, jag och alla kidsen.
-Jag sätter på mig mitt raffset och läser mina värsta texter.
-Vet du varför jag älskar dig så himmelskt?
-För att jag är mig själv i alla lägen, även när jag spelar teater.
Steffo och Göran var två killar, 54 år gamla. Båda var transvetiter, men dom såg sig själva som performance-artister. De läste sina texter i megafon på stan och var ganska harmlösa, även fast det dom sa ofta var en frätande samhällskritik. Dom var så långt till vänster man kan komma utan att vara kommunister. Dom var populära bland stans HBTQ-kretsar, och fick beröm, applåder och blommor. Steffo jobbade i en blomsteraffär. Göran jobbade som vakt på häktet. Han skrev på en självbiografi, och hade gjort så i två år. Båda var kristna och gick till svenska kyrkan, Nikolaikyrkan, som var frigjord i homosexfrågan. Dom var båda heterosexuella.
Göran var en samlare av rang. Han samlade på allt möjligt, och hade åtta förråd plus hans hem, en etta, som var ett förråd det också.  Steffo hade en trea, med väldigt sparsmakad möblering och få saker. Han var pappa till en 10-årig pojke, Jens, från ett tidigare förhållande. Hans flickvän hette Stina och var trettiofyra år.
Dom umgicks nästan bara hemma hos Steffo, för hos Göran fanns ingen plats.
Det var lördag, och melodifestivalen på TV. Steffo älskade det och skulle titta. Göran tyckte att det var väldigt låg kvalitet på musiken. Men Jens var en schlagerfan, så det avgjorde saken. Göran gick hem till sig och lyssnade på annan musik, och skrev på sin bok. Han hade en två meter lång lista på saker han borde uträtta med den kopiösa mängden av saker, prylar och tingestar som han ägde. Detta stressade honom, plus att hans ekonomi var hårt ansträngd pga allt köpande av kaffeburkar och alla möjliga grejer. Det var en klar form utav köpmissbruk.

                                                                         *

Edith låg i fosterställning i sin cell och skrek rakt ut i panik. Hon hade fått en svår klaustrofobi, och avskydde att vara ensam. Hon skrek i telefonen till vakterna och Göran lyssnade. Han öppnade dörren till cellen och frågade hur det stod till. 
"Jag går under." svarade Edith. 
"Vill du prata en stund?" frågade Göran.
"Ja tack..."
"Hur länge har du varit här?"
"I tjugofem dagar."
"Det är rättegång om en vecka, sen släpps du nog på fri fot."
"Jag klarar inte utav den här jävla cellen, jag blir sjuk!"
"Jag kan till viss del förstå det, men nu måste vi försöka göra det bästa av det här."
"Hur då..?"
"Berätta vad du känner och tänker."
"Jag hatar den där läkaren som manipulerade mig totalt."
"Dom har hittat hans knark. Han kommer att få ett kännbart fängelsestraff."
"Jag behöver en annan bok. Kan jag få gå till biblioteket?"
"Ja, vi kan gå dit en snabbis."
"Tack för att du är så snäll."
"Tack själv."
Edith väljer Tomas Tranströmers samlade verk, och åker hiss upp till rökrutan och sitter där en timma och läser. Hennes ångest mildras, och hon sjunger några melodier, och fortsätter att be. Det här är det värsta som hon varit med om i sitt liv.
Vakterna är bra, och hon går ner till sin cell och fortsätter att läsa, sjunga och be.
Hon känner det som att någon är i rummet hos henne, någon som vill henne allt gott. Kanske hennes snälla mamma i andevärlden som är och hälsar på, hon tror det.