I den mörka natten bildas dessa monster
De kryper på väggarna,de försöker ta kål på en
Man tror att man ska bli tokig,nej det är "bara" panikångesten
Hur man än gör så sitter de där och stirrar på en.
Varför kan inte livet vara ljust och fint,varför alla dessa sjukdomar.

Man kommer till världen se ljuset och tror att detta ska bli bra.
Men så blev det inte. De kom och tog mig,släpade mig ut till bilen.
5 år,vad har jag gjort.
Barnhem=fängelse. Vi var inte värda dammet under skorna.
Om vi grät och ropade på mamma,klädde de ut oss i klänningar och skrev
på ryggen: Lipsillar. Pojkar gråter inte det gör bara fåniga tjejer.

Fosterbarn: Jag blev våldtagen av pappan i så många år.
Panikångest vid 12 års åldern. Det lamslog mig fullständigt.
Varför ska man leva? En berättigad fråga.

Ändå vet jag att i morgon är det en annan dag.
Hoppas den blir bättre

Bo Grapenskog