Jag hade en älskare jag kallade för ödlan
ingen kunde ge kyssar som honom
han brukade forma och leva ut sina känslor med
spetsen av sin tunga
han fick alltid min värld att gunga
han var mitt allt, när vi var unga

Jag hade en älskare jag kallade för poeten
han kunde inte ett skit om poesi men
han ljög jävligt bra, och sa att det alltid skulle vara vi
han kunde forma orden precis så som jag ville höra
han visste precis vilket område han skulle beröra,
med tunga, händer och sinnen
han gav mig både bra och dåliga minnen
han sa att våran tid aldrig skulle rinna ut
men vår kärlek levde på sommaren, på vintern så tog den slut

Jag hade en älskare jag kallade för Don Juan,
Han var aldrig på ett ställe han
aldrig bunden till en enda kvinna
han älskade färdigt
och när han var mätt så kunde han försvinna
aldrig lämnade han efter sig något spår
förutom doften av sitt bruna, lockiga hår.

Jag hade en älskare jag kallade för HAN
HAN som fick mig att vilja ro min båt i hamn
HAN som fick mitt hjärta att slå som bara HAN kan
Älskade till sena nätter och igen tidigt morgonen där på
trodde verkligen att allt var äkta, att det alltid skulle bestå
HAN var det finaste jag hade, den enda som fick mig att tråna
anade aldrig att jag av henne fick honom låna
Det tog mig hårt när jag sanningen fick smaka
men jag kunde inte låta honom behålla samtidigt äta sin kaka
Även om det fick mig att vilja dö så sa jag bittert adjö.

Jag hade en älskare jag kallade för snowman
han brukade älska med strumporna på
Det var ingen detalj jag brydde mig om eller försökte förstå
Han ville älska i alla husets hörn och jag hängde med i svängen
Älskade alltid passionerat och högt, överallt förutom i sängen.
Dörrknackningar, väggbankningar och musik som försök att överrösta våran sång.
Men vi älskade högre och intensivare för varje gång.