Ibland känns det som om jag vill gömma mig
Både från mig själv och dem som vill mig väl
Ty det är så svårt att höra uppmuntrande ord
När själen gråter och är ärrig

Trots att jag ju vet att det är vid dessa stunder
Jag behöver höra det som alldra mest
Så väljer jag att smitta undan och bli osynlig

För vissa ärr har ännu inte läkt
Utan det får mig att tvivla att inte våga tro
På att jag har ett värde som person
Både för mig själv och för många andra

Men någonstans inom mig sitter det en röst
Som viskande försöker tala om för mig 
Att det är dags för mig att sluta tvivla
Tid att istället våga tro