Från en vy, människan har tappat allt i liv och ljus, vårat värde värderas i vikt med ovärdigt grus, detta gör en äkta levande människas hjärta tungt, dränkt, vägen och vår vy är levande men innerligt sinande, detta är endast surt.

Vart är det som en dag var heder, helvetet har fått en sorgsen seger. Den som ännu är, mänskligheten dödar sig själv utan att se att vi badar i äkta besvär men det är inget som skär, känns eller tär.

Vi ställer inga krav, vi är vilsna och tappade, nu för djupt klampande, vart är den men med förhoppning dem som är det vad värld har i snart begravd begär, -det som fortfarande är måste rädda denna döende värld.