Jag är föralltid vandrande, utan att aldrig inse den värld vars kraft get mig ett oändligt sökande med den bild jag haft och försökt mig infinna för att vinna, utveckla och ta mig vidare med nya vingar.

Där finns en människa besitande ett ständigt frågande, mer än vilse i ett oändligt gående, vandrande men nu snart uppgivet  trampande, jag måste byta väg och införskaffa något jag inte kan se, ta, förstå, mitt hjärta lever snart sitt sista spår där sista slag vände mig och fick mig att exponeras för det nu funna och påtagliga starka sol till skeende.

jag nu såg människan framför mig där står. Där nu i mig själv där såg att de jag nu funnit är mig själv där ensam trampande i egna vilsna spår.

Detta är det sår jag aldrig innan kunnat förstå att jag vandrande aldrig kunnat se det som alltid vart ett oläkt sår som gav mig ett alltid konstant frågande men nu är något jag kan nå.

Av allt jag består jag nu med detta ljus kan se det sår läka i tid och takt med den sol så stark gjort mig läkande då jag nu förstår att den jag föralltid sökt är mig själv gående i dem mörkaste spår där sinne döljt vad min hjärna och befinande har mörkat det jag alltid önskat mig kunna se det jag inte kunnat spå, infiltrera eller förstå då trauma har skadat så hårt på den man där står.

detta är nu för mig nya starka synliga spår som jag tänker följa och orientera för att lära känna den människa som står mig närmast utan att det klår, jag nu förstår allt vad jag nu är för att konstant evolvera.
bryter nu enkelt varje barriär är nu ljusår förbi i allt som var ett misär.

Denna verkliga illusion jag kan nu enkelt föralltid älska den som en dag var osynlig men nu sedd, ja kan nu utveckla vars skugga som där stod, jag har nu äntligen funnit mig själv som där nu utstrålar ett skimmer och tar mig nu med mig själv igenom varje bekymmer,  trauma och påtagliga affekt vars effekt är nu under kontroll tack vare den sol som älskat visa den väg.
Jag är nu starkast i denna värld.