Djupt i Iliadens tolfte sång,
där Polydamas råder Hektor,
minns jag Annas ord
från igår,
om mina nyinköpta
djupsnöskidor,
som enligt specifikationen
ska hålla länge;
att jag kanske inte ska använda dem
mer än tjugo år vid pass,
och i bländljus
inser jag min plats
i levande livets slutskede;
överraskad, avslöjad, påkommen
i en nästan otillbörlig känsla
av fullödigt liv,
av kraft, energi, nyfikenhet...
men om skidorna håller tjugo år
är jag 90... på det 91:a...
och jag bör måhända,
medan jag ännu har skrivdon
och skärpa
tygla dessa syner
i blyerts
och ordföljd
i loggbokens iakttag

men i likhet med Demokritos
många skrifter
kommer allt så småningom
bara skönjas
i ekot av ett eko

och sedan inte alls