Fast Esmeralda egentligen velat säga något som slutar på 'g', hon mest var utom sig av ilska och såg på den som flinade retsamt och kände sig som varande utom räckhåll för 'rättvisan'. Esmeralda, som brast ut i sång då och då när hon var glad, kunde inte vara arg mer än kanske fem minuter i taget. En gång var hon dock arg i sju minuter och det var nu så länge sedan att det kan du bara glömma att få veta något om. Hon lät litet som om det var någon av hennes katter som gjort något 'ofog', men den här gången var det alltså en yngling som 'ställt till det'. Esmeralda tyckte illa om kortformen som hennes namn ibland gav upphov till. Vem skulle inte ha tyckt illa om att bli kallad för 'Den där förtjusande Esme'. När hon faktiskt hette Esmeralda? I tid och otid hade hon fått förklarat för sig att den korta formen förekom i titeln till en bok. Hon som ville förklara sig sade då 'Esme och gamla spetsar', trots att det uppenbarligen var att blanda ihop två titlar med varandra och att det istället för Esme, borde ha hetat Arsenik. Men som sagt, böckerna skrevs för sådär förfärligt länge sedan att väl ingen kunde komma ihåg det numera.

Fortsättning kan tänkas följa,
om intresse därvid yppas.


Din, din, din, din... (Del två)

När där en kran väl har öppnats, den kan vara svår att sluta annat än till sina sinnen... ...läste Esmeralda för sig själv ur minnets annaler. Det var som sagt ett minne, men varifrån hon fått orden till sig, det kunde hon inte minnas. Det fick nog vara hur det ville med den saken. Hon såg ut över rosenbuskarna och tänkte för sig själv 'Det är ju i mars som... ...men gäller det även rosenbuskar?' Nåja, de såg just inte mycket ut för världen som det var nu. Men sedan skulle de pryda trädgården och hon gav sig själv uppgiften att tala med trädgårdsmästarens lärling om saken. De behövde sin vård och det var en uppgift för en som hade till uppgift att just se till trädgårdens bästa. Hon tyckte visserligen om att se på trädgården och dess dofter även känna i sina sinnen. Bara inte själva jobbet. Nej, hennes starka sida låg i att se var sak på sin plats. I alla fall i hennes eget tycke. På radion hade hon hört talas om 'bevattningsförbud', men det gällde nog inte henne. I trädgården fanns det en ytterst liten damm och genom den rann en ytterst liten å med en bro över sig. Må så vara att det var en 'ytterst liten bro'. Men hon tänkte i sitt stilla sinne, 'var sak på sin plats'. Och där det fanns ett vattendrag skulle det vara på sin plats med en bro.

Fortsättning kan tänkas följa,
om intresse därvid yppas.


Din, din, din, din... (Del tre)

'Bro, bro breja, stockar och stenar...' hur var det nu den gamla ramsan lät? Det var som med de gamla helgdagssångerna, kring jul och midsommar. Ingen kunde väl annat än minnas just fragment av dem. Hur var det nu hennes mormor sjungit? Hon försökte sig på att minnas tillbaka sin barndoms dagar om somrarna i en helt annan trädgård en bit utanför Laxå. Det var väl som att hoppa hage eller så. Något om att finna kärleken och hur den i så fall skulle kunna ta sig ut. Barnsligheter förstås. Men samtidigt kunde hon inte låta bli att känna som styng i hela sig och en som oemotståndlig längtan tillbaka till att smidigt leka, hoppa och skutta. Utan minsta tanke på något annat än paus för mat och dryck, sedan lek och skoj in i kvällen då det var dags att sova. Bara för att nästa dag, om vädret så tillät, bli ännu en dag med lekar, stoj och flams. Esmeralda skänkte även tankar och känslor till de få människor som kunde komma att berika hennes liv just då och hur allt detta verkade ryckas bort med ens. Det gav plats för sorg och dystra miner, att någon eller några gått bort. Hur det riktigt gått till visste hon inte, bara att leken blivit till ett gråsvart allvar och att ingen ville skratta eller sjunga. Någonstans där hade hon börjat drömma om ett eget hus, en egen familj och en alldeles egen trädgård. Bara att i drömmen marken som omgav huset inte gränsat till något granne inom synhåll. Men verkligheten var visst sådan, att en fick ta vad som stod till buds och låta nöja sig om det gick ens väg. Att det inte var precis alla förunnat att ha en villa med trädgård och någon som kom och skötte den, det var något hon sköt bort tanken på. Vad angick det väl henne att inte alla kunde ha eller odla samma sorts tankar och idéer som hon själv gick omkring med så länge innan de blev verklighet.