Döden den kommer när den kommer. Ingen bra ide att hasta på den och begå suicid.
Jag har mycket ogjort i livet, massor att ge till andra människor, både i skrift och överhuvudtaget. Och jag har mycket kvar att uppleva och få utav andra människor. 
Jag har kommit långt mer än halvägs i livets maratonlopp. Bäst att bara lunka på och se vad som dyker upp. Döden kan komma i sommar eller om 5 år. Döden tar inga hänsyn. Kärleken är det enda ljus jag har. Den är det enda jag har att erbjuda folk. Vill de pladdra på om ytligheter och oväsentligheter så får de göra det, utan mig. Jag skrev en text igår i över två timmar och så vips så tryckte jag på något och texten var raderad. Inte trevligt. Idag vaknade jag i det där obehagliga tillståndet igen, tendenser till gränspsykos. Förut så pratade jag med personalen Mia, hon är bra, så jag mår bättre nu. Jag har bestämt mig för att börja utnyttja mina dagliga permissioner då jag kan gå utanför den tråkiga reglerade promenadrundan, ut på fälten och upp i skogen väster om rättspsyk. Att befinna sig här är som att hamna på noll i livet. Men jag är definitivt inte en nolla. Jag har kraften inom mig. Det gäller bara att frigöra och kanalisera ut den. Nu ska jag gå och äta middag, klockan 17. Köttbullar med mos och lingon. Godkänt. Undrar vad mamma, pappa och min bror gör i andevärlden? De kanske försöker få kontakt med mig? Tanken får mig att känna mig mindre ensam. Ibland känner jag för att gå på avslut av livet. Vem eller vilka skulle sakna mig? Jag är tyst nu, och får se och höra vilka som hör av sig, om dom gör det. Dom kanske tänker likadant som jag. Jag känner mig helt ensam i livet förutom några skötare här. Munken i klostret. Jag har fått såna lovord angående det jag har skrivit, på facebook och poeter.se. Idag fungerar inte skrivandet så bra. Kärleken är det enda ljus jag har. Och orden som befriar.
Jag har sett på nyheterna, rapport, etc, och jag undrar vad det gav och berikade mig. Inte mycket. Jag har inget att säga, för jag har inget riktigt liv. Ibland vill jag dö och sväva rakt in i kärlekens gemenskap. Jag är jävligt trött på denna sjukhusvistelse. Om Du har andra planer för mig Gud, så säg mig dom. Mitt liv har varit alldeles på tok för mycket själsligt och psykiskt lidande. Jag fick nog för länge sen, väldigt länge sen. Om jag fick chansen med en egen lägenhet i nästa vecka så tror jag att det skulle gå bra. Läkaren sa nånting om 2 år väntetid för bostad. Det kan inte vara möjligt.
Jag ska alltså bo här på rättpsyk. Det kommer inte att gagna mitt mående. Nu börjar jag bli trött på den här dagen, klockan är 20.05. Ska kolla på mästarnas mästare.