Rättspsykiatriska sjukhusets fartyg har för länge sedan gått på grund.
De uttråkade patienterna har universitetsexamen i konsten att vänta.
För att kommunens bostadskö ska röra på sig så måste någon dö.
Ligga säng, sitta dator, hämta kaffe, promenad, titta film, ligga säng.
Gränslösheten i vårdtid skapar ett smärre helvete för varje patient.
Doktorn säger, nu måste du tänka positivt! Lätt för henne att säga!!
Jag dras hela tiden ut mot icke-varats gravitationslösa fantasirymder.
Vaknar på morgonen och är ett vrak, minns inte vad jag har drömt.
Fy fan vad skönt det ska bli att en dag få en egen lägenhet, ett hem!!
Utmattningen i min kropp, längtan som förvandlas till ett vansinne.
Dödslängtan som blir starkare och starkare för varje vecka som går.
Jag har ingenting att leva för! Hellre vara död än denna förödmjukelse.
Jag har inget liv! Denna omöjliga existens gör mig sakta alltmer sjuk.
Desperation och apati på samma gång. Hur ska jag orka och förmå?