Tanken på döden gör mig lite glad och upprymd. Jag kan inte låta livet göra det som det gör mot mig dessa dagar. Det gör för ont, ett lidande som jag inte har förtjänat. En vård som inte lever upp till sitt namn. Förvaras och vänta i en evighet på en bostad från en dysfunktionell kommun. Jag inser och förstår de systrar och bröder som avslutar sina liv. Jag inser vad de känner och tänker. 90 stycken människor varje minut i världen. När livet är för brutalt, för hopp- och meningslöst. En röst inom mig manar mig att fatta mod, rycka upp mig, ta det här som en man. En vuxen mogen man. Det finns ett otal vuxna människor som har kalkylerat och fått fram summan, att liver suger något alldeles för jävligt mycket. Jag har kämpat i så många år. Är så trött på att vara så jävla trött, och den här gränspsykosen sänker min existentiella och psykiska prestanda. Jag är en skugga av den jag var för tre år sen, när jag vårdades på avdelning 8. Men jag var inte stark då heller, orkade inte bo i plåtbaracken ute i Marieberg. Jag kände ett glödande hat gentemot höjdarna inom kommunen och socialpsykiatrin. Branden ute i Hidingsta var en liten terrorhandling, ett budskap, en motståndshandling gentemot dom där jävla människorna. 
Det skulle gå så kvickt att dö om jag ställer mig på tågspåret. Jag har inte kontakt med mina känslor, kan inte gråta och inte skratta. Jag är sjuk. Orkar inte med detta tillstånd, känner mig förnedrad och in i döden trött själsligt, psykiskt och mentalt, plus kroppsligt. Varför ska jag fortsätta att leva? För att jag inte vågar dö? Jag tänker på Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Ulrike Meinhof, terroristerna i Västtyskland på 70-talet. De stod ut några år på högsäkerhetsfängelset Stammheim. Sen hoppade de av livet. Jävligt modigt gjort. Men väldigt konstigt att de tilläts begå suicid. Vissa konspirationsteorier hävdar att de blev mördade. När man inte har någonting att leva för. Jag har mitt skrivande, och det kändes bra när jag träffade min gamla vän Anders för några veckor sen. Det kändes också bra att träffa min syster Iren för ett tag sen. Plus min syster Marita, och min bror Leif och hans fru Magdalena. Och Lasse och Gunnar Bergeå. Men det är ingen som jag har en riktigt intim relation med. Vi träffas för sällan. Jag håller på att avlida, och det är den här situationen, att jag är fast på den här jävla avdelningen, som håller på att döda mig, plus min ensamhet. Jag är inte rädd för att dö, men det här tillståndet, den här situationen har börjat göra mig rädd. Om jag ska leva så ska jag göra det som en extrem rebell. I sånt fall tänker jag skriva saker som gör folk skiträdda och jävligt förbannade. Tänk om några extrema vänsterterrorister kom och plockade upp mig på min permission, några lika starka och kompromisslösa som RAF. (Rote Arme Fraktion.) Hon var för himla vacker Gudrun Ensslin! Om jag var en professionell sniper så kunde jag skjuta Jimmie Åkesson. Bisarrt att ett före detta nazistiskt parti har blivit så stora.
Åkesson är en trotsig 17-åring utan föräldrar och goda förebilder. Att leva som i en halvkoma och jag kan inte väcka mig själv. Då dör jag mycket hellre. Jag står inte i nära relation med någon. Jag har inte varit mig själv på 3 år. I alla fall inte fullt ut. Långt ifrån fullt ut. Koma. Gränspsykos. Depression. Helvete. Limbo. Satan! Satans helvetes jävla skit! Jag är värd så mycket mer än det här. Detta så kallade liv som jag lever är djupt ovärdigt. Jag kom att tänka på pojken som tar livet av sig, i filmen Döda poeters sällskap. Hans tyrann till pappa dikterar hans framtid och förbjuder honom att spela teater. Jag lyssnar på musiken till filmen Kristi sista frestelse, komponerad utav Peter Gabriel. Underbar musik för själen. Jag är spänd som en fiolsträng i benen. Dagen efter, lunchtid: Det är ofta inte den som begår suicid som orsakar sin egen död. Det är den likgiltiga och rädda omgivningen. Tystnaden, skammen och distanseringen, dödar, långsamt. Isoleringen orsakar sjukdom som orsakar döden. Suicid kan vara väldigt förbunden med integritet. Man ställer inte upp längre på livets misshandel och förnedring. Jag tyckte att det lät på kuratorn som att det kan komma att dröja väldigt lång tid innan jag får en lägenhet. Fy fan vad trött jag är på att vänta, och på den här avdelningen, man går som en zombie och hämtar kaffe, ja hej hej på er personalen! Mår ni bra? Mår ni bra av att bara sitta och prata med varandra och titta på TV? Tiden kravlar fram, slemmig och kall genom korridorerna. Nelson Mandela satt 28 år i fängelse. Hur klarade han sig igenom. Vänner och kontakter. Straffarbete, i alla fall något att fördriva tiden med. Sen blev han frigiven och president. Annika Östberg, hur klarade hon sig psykiskt? Alla långtidsdömda? Vänner och kontakter. Arbete. Läsa och skriva. Jag känner mig helt ensam. Halvkomatiserad.