Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Kursiven är lätta parafraser på rader ur Psaltaren (Ps 2:7; 3:6; 7:9-10; 8:4-5; 12:2; 18:20; 21:2,7; 22:9; 23:1; 25:4-5; 27:8; 38:22; 51:18-19; 54:13-14 0ch 61:4-5).


L’chaim I


Han som sade till mig:
”Du är mitt barn!
Idag föder jag dig!” 

Den här kanalen är lång.
Vild är resan och alla som föds
dör inte, och alla som dör
har blivit födda. 

Det är så enkelt att säga. Födelsen
som sker om och om igen
är en enda händelse.
Detta är så enkelt att säga. 

Man är alltid någons.
Detta är viktigt att säga
och det är svårt. 

Tiden i det skarpa ljuset, brinnandet
och tynandet, flammande låga
tänd av en annan. Är det en och samma
eld? Det är så enkelt att fråga. 

                    * * * 

Jag lägger mig ner. Jag sover.
Jag vaknar. Du håller mig uppe.

Ruska mig om jag somnar.
Håll mina axlar, led mig
och jag vandrar i detta Du.
Du vandrar mig. 

                    * * * 

Döm mig, Du som söker
och utforskar hjärtat,
efter min rättfärdighet
och fullkomlighet. 

Jag är styckvis, fläckvis.
Det är mitt hopp, min tröst:
vänder ordet dom till mod. 

Plocka bort riset ur mitt buskage,
gör din vårbrasa, mylla ner askan
och låt gråsparvarna brisera i sång
på mina grönskande grenar. 

                    * * * 

Vad är vi människor
eftersom Du minns oss och tänker på oss;
vi som dör, att du har oss i tankarna
och har omsorg om oss? Och ändå:
Du gjorde oss lite lägre än Gud. 

En mycket liten storhet, kärnan i ett frö,
där det större ryms i det mindre,
det förra i det senare och tvärtom.
Vår blå planet i allt är inget och ändå. 

                    * * * 

Hjälp mig min Älskade,
ty enkelheten har gått förlorad,
och all äkthet har lämnat mitt hjärta. 

Möblera om. Den där soffan ut och in
med en annan. Rensa ut det som bara
tar plats och tid. Det som vi inte kan
sitta i och vara ansikte mot ansikte. 

Ställ i ordning hyllorna, sortera
dessa böcker. Bränn de dåliga.
De som spelar ostämt, stäm dem
så att vi kan dansa sedan. 

                    * * * 

Du leder mig till det öppna. Du befriar mig
eftersom Du längtar efter mig. 

En öppen horisont vill jag.
Där jag på långt håll kan se min Älskade,
som redan är här, komma. 

De gravida seglen.
Doften av salt hav sitter i mina kläder.
Ingenting kan utplåna detta. 

Vinden bär längtan till land, genomtränger
och lägger horisonten i mitt hjärta,
där de bukiga seglen smärtar i väntan. 

                    * * * 

Min älskade, ge mig seger över mina brister,
gläd mig med Din närvaro. 

Det finns repor i lacken.
Det finns små sprickor i däckens gummi.
Den dag batteriet laddats ur:
ta min hand och gå med mig. 

                    * * * 

Min Gud! Min Gud! Varför
har du övergivit mig? 

Var är Du? Var är jag?
Nu ser jag mig om,
snor omkring i täcket,
vaknar somnar.
Jag är en fågelskrämma.
Vad är klockan? 

Och ett stort mörker föll över jorden –
jag väntar på andra sidan, väntar
en soluppgång den första veckodagen.
Det är också en födelse.
Dessa ord är födda. Frukta inte! 

                    * * * 

Min Älskade, med Dig –
Du min herde – saknar jag ingenting.
Vad mer skulle jag kunna begära? 

Jag är mätt jag hungrar tillfreds.
Vilar i ditt knä med huvudet,
din hand mot min lilla rygg.
Jag ligger på kökssoffan och somnar
till ljudet av farmors diskande. 

Farfar prasslar med tidningens nyheter
med den ena handen och den andra
värmer min rygg trygg – långt borta
från oljekriser och mördarjakt.
En blåmes landar för ett ögonblick.
Jag är en sparv i dina ögon. 

                    * * * 

Min Älskade, öva mig i din sanning
och lär mig. Du är min räddning.
Jag längtar alltid efter Dig. 

- Du lägger träbiten här,
täljer bort från kroppen med kniven.
Håll handen en liten bit från bladet,
och tummen här. Det ger stöd.
Jag har redan klyft veden med yxan,
slipat kniven. Vi gör detta tillsammans,
som vänner. 

Vi sitter på huggkubben insvepta
i den tryggaste doft som finns:
nykluven björkved. 

                    * * * 

Genom mitt hjärtas bedövande bultande
hör jag Dig viska: ”Sök Mitt ansikte!” 

Du har redan funnit mig? 
Du har redan funnit mig!

                    * * * 

Min Älskade, jag kan inte dölja mina suckar.

Jag är en duva, grå och min fjäderdräkt torr.
Jag minns att jag suttit i Ditt regn,
hur jag vred mig och vände mig
i ösregnet för att genomdränkas. 

Kom igen till mig.
Öppna slussarna. 

                    * * * 

Min Älskade, offer vill Du inte ha,
bara ett ödmjukt och brutet hjärta. 

Jag bär till Dig min trasiga kopp,
den där som Du gav mig på födelsedagen. 

Se nu vad som hänt! Krossad.
Och detta är inte ett försök till muta. 

Krossad. Det är helt enkelt
hela min trasiga kopp. Hela! 

                    * * * 

Mina fienders pikar kan jag tåla;
fiendens lyfta näve kan jag upptäcka;
men en väns förräderi – det slaktar mig. 

Jag vill inte ha det i ryggen.
Ska det komma låt det komma
rakt framifrån och gör det tydligt
att det är du och hela du 

och ingen annan. Säg ditt namn
och säg mitt namn. Tänd alla ljus
om du nu ska sticka ner mig.
Och igen: säg ditt namn, säg mitt. 

                    * * * 

Lyft upp mig, Älskade, till en klippa
bortom stormen. Där ska jag förbli,
finna lä och tillflykt i Din närvaro. 

Jag sitter bakom farfar på kökssoffan.
Han luktar tvättmedel, trä och svett.
Skjortan är noppig och grov.
Ingenting kan gå bakom detta pansar av bomull.

Här kan jag lägga mig och trycka
ansiktet djupt in i doften.
Och den punkt som följer 

efter det sista ordet i denna dikt
är inte ett slut, den kommer att
gnaga sig in i ditt eget hjärta
till dess du säger stopp.

 

 

 




Fri vers av Stefan Albrektsson VIP
Läst 52 gånger
Publicerad 2019-04-18 12:36



Bookmark and Share


  TrollTörnTrappan VIP
Bland dessa fantastiska fraser hinner blicken blott en bit och en till bit... innan jag måste stanna upp och kontemplera - över t.ex. "alla som föds dör inte" ... "jag vandrar i detta Du" ... "gör din vårbrasa" ... "De gravida seglen" ... "Dessa ord är födda" ... "suttit i Ditt regn" ... "detta pansar av bomull" ... som konversationer med den gudomliga!?! genom jordiska fenomens skönhet.
2019-04-24

  ResenärGenomLivet VIP
Fantastiskt bra skrivet...mycket att tänka på och få in i sitt eget liv...tack för denna dikt...
2019-04-20

  Stanley Rydell VIP
Djupreflektion för skärtorsdag - slutraderna:


”Och den punkt som följer

efter det sista ordet i denna dikt
är inte ett slut, den kommer att
gnaga sig in i ditt eget hjärta
till dess du säger stopp.”
2019-04-18
  > Nästa text
< Föregående

Stefan Albrektsson
Stefan Albrektsson VIP