Vad gör man när en ny skolvecka precis har börjat och för första gången i ditt liv får du ångest för att gå till skolan. Jag har alltid haft skogen som en fristad men i staden så finns det ingen skog som känns naturlig. Du har ingen fristad att gå till, ingen skola som du älskade att gå till innan. Allt bara faller ihop runt omkring dig och det ända du vill är att bara skrika, men ändå har du inget att skrika åt eller någon att skrika på. Alla runt omkring dig tror att du mår bra bara för att du har ett leende på läpparna och att du skrattar så mycket så att du kiknar, men jag ska säga att det leende du ser var dag på mina läppar är bara fejk jag trycker på det för att inte visa mig svag. Skrattet du hör är bara tillgjort för att dämpa sorgen, och att det är lättare att skratta än att gråta inför andra. Varför man känner så här är för att alla som betyder något runt en mår piss, även om dom inte visar det så kan jag känna en tydlig aura på nedstämdhet, och det gör det bara svårare att hålla uppe sin egna tillgjorda fasad av ren BULLSHIT.
Vad gör man när allt och alla bara rasar runt en???
Vad gör man när alla fasader bara dras av???
Vad gör man när dom man älskar har hål i hjärtat???
Vad gör man när allt bara är BULLSHIT???