Min pappa sitter och skriver "affärsbrev". Han ser så allvarstyngd ut. Det är den 4 maj och året är 1976, och jag ska fylla 11 år dagen efter. Jag sprallar omkring och vill leka, men pappa måste absolut få vara ifred. Mamma lagar mat. Jag sätter på min skiva med ABBA, och sjunger med i låtarna. Mamma mia, SOS. Pappa är lika allvarlig under middagen, och jag försöker muntra upp stämningen med några skämt, men det är omöjligt att få pappa att le. Han sitter i sin röda träningsoverall, som är åtsmitande för han har blivit så tjock. Innerst inne så skulle jag vilja skrika rakt ut, för jag avskyr när det är så här tyst och när pappa är så gravallvarlig och deppig. Vad jag inte visste då var att han var rätt så berusad på sprit och lugnande tabletter. Vad jag heller inte visste var att han satt och skrev avskedsbrev till oss alla, för han hade beslutat att ta sitt liv följande kväll. Det var massor som jag inte visste om min pappa, och om min mamma och hans så kallade förhållande som hade varit fram och tillbaka de senaste 6 åren. Mitt hopp hade blåsts ut så många gånger. Jag ville ju att de skulle vara tillsammans. Men igår så hade pappa lagt korten på bordet, har jag fått veta senare, angående sina sexuella affärer och  utsvävningar. Mamma hade bara blivit äcklad, så det kom ingen försoning till stånd. Mamma var på väg köra ut honom, han skulle skaffa en egen lägenhet. Han avskydde att vara ensam. Han klarade inte av tanken på att bli ensam och övergiven.
Pappa hade mått sämre och sämre det senaste året. Jag försökte och försökte få honom på bättre humör, men han var inne i sin egen kupa, deprimerad och påverkad av alkohol och lugnande tabletter. Jag hade under hösten 1975 börjat att bli stökig i skolan. Jag tog ut min rädsla och frustration över pappas mående, på lärarna.
Jag betraktar min pappa när han äter middag. Är det någonting som jag har gjort som gör honom så nere? Är inte jag och mamma värda någonting så mycket bättre än denna pappas urballade attityd och bemötande? Ska det vara så här så kan pappa flytta härifrån tänkte jag, och framför allt kände jag så. Mamma diskar, mamma gör allt hushållsarbete, och gör sig klar för att åka till sitt jobb. Hon vakar på sjukhuset. Pappa stannar hemma med mig. Jag skulle inte ha lämnat mitt barn ensam med en människa som var i pappas urdåliga tillstånd och skick. Men det är som att hon är blind. Pappa skriver vidare på sina avskedsbrev och jag bygger lego och lyssnar på ABBA. Jag har en klump i magen och mår illa. Jag säger det till pappa som överraskande nog ger mig en empatisk blick, och så kramar han mig. Han säger att han är färdig med affärsbreven och undrar om vi ska spela en chicago. Gärna säger jag och ler mot honom, och han ler tillbaka. Pappa vinner alla tre omgångarna. Grattis säger jag. Pappa ger mig en blick med så mycket ömhet, så jag undrar vad som har hänt med honom. Klockan är halv nio, och jag brukar gå och lägga mig så här dags. Pappa frågar om jag mår bättre. Ja svarar jag. Varför är du så ledsen ofta, frågar jag honom. Det är din mamma och jag som inte kommer överrens, och hon vill att jag ska flytta till egen lägenhet, men det vill inte jag. Men du har ju mått så dåligt sen i höstas pappa. Ja fast nu mår jag mycket bättre, det är för att jag gillar att vara med dig så mycket. Jag ler. Hur går det i skolan för dig? Det går rätt så bra, svarar jag. Jag har slutat att bråka med lärarna. Det är bra Johan, det kommer att gå fint för dig, så att du kan skaffa dig en god utbildning. Jag blir glad när pappa talar på det här viset med mig. Det känns som att jag har en riktig pappa igen. Vi kramas igen och sen går jag och borstar tänderna. God natt säger vi till varandra. Jag går upp till mammas sovrum, och läser en stålmannen-tidning en stund och släcker lampan sen. När jag är nästan på väg att somna så öppnas dörren. Pappa står och observerar mig en minut. Jag låtsas att jag sover. Han stänger dörren och går ner till sitt rum.
Jag somnar ganska snart. Pappa sitter i sängen och halsar vodka, och varvar med några valium. Hans inre är i fullständigt uppror, han vill inte begå suicid men han ser ingen annan väg att vandra. Och så kommer den förlösande gråten som han har väntat på i ett halvår. Gud, säg mig vad jag ska göra. Jag mår förfärligt dåligt, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Om jag tar de här tabletterna så är allt över, då får jag komma hem till dig och mina älskade nära och kära. Jag är bara en belastning för människor. Och jag har ställt till mitt liv något makalöst. Jag håller på att bli riktigt galen, och jag vill inte bli inblandad i psykiatrin. Jag har hört så mycket negativt om psykiatrin. Det skrämmer mig. Om jag sväljer de här tabletterna så är mitt lidande slut, det är jag övertygad om. Hans kropp skälver av rädsla. Den vill leva. Hans överlevnadsinstinkt är stark. Är hans fria vilja att sluta leva stark nog? Det står och väger. Plötsligt en timme senare så fylls han med ett förtröstansfullt lugn. Hans kropp lägger ned sin kamp, och lidandet transformeras till ett längtansfullt leende.
Han sätter på sig sina finaste kläder, en kritstrecksrandig konstym som sitter väldigt illa. Skjorta och slips. Mer vodka. Han känner en underbar glädje och frid. Klockan elva denna surrealistiska afton så tar Ingemar en hel burk med tabletter, jag vet inte vilken sort. Döden infinner sig efter 20 minuter. Han har äntligen fått lugn och ro.
Hans son Johan drömmer att han flyger som en fågel, och sover gott.
En stund efter klockan 7 på morgonen så kommer mamma hem från sitt arbete. Hon sjunger ja må du leva för mig, och vi hjälps åt att plocka fram frukost. Jag frågar hur hon har haft det på sitt jobb. Bra svarar hon, bara bra. Det är min födelsedag och jag får som vanligt öppna en present på morgonen innan skolan. Det är en basketboll! Jag blir överlycklig och mamma ler mot mig. Jag studsar med bollen på väg till skolan. Vädret är försommarvarmt. Gud vad vi ska spela basket på rasterna!
Mamma knackar på pappas dörr, men det hörs inget där inne. Hon känner på vredet och det är låst, vilket gör henne en smula överraskad. Ingemar brukar aldrig låsa dörren. Hon ropar på honom och bankar på dörren, men det är helt tyst. Då blir Elvie mer och mer orolig, och ringer till Ingemars bror Rolf. Han kommer så fort han kan. De går ut och ser efter i fall de kan se något genom fönstret, men persiennerna är fördragna. Då blir Rolf utom sig av oro, och ishockeyspelare som han har varit, så tacklar han in dörren. Pappa ligger i sängen och har kräkts, likblek i ansiktet. Mamma känner efter hans puls, men det finns ingen. Ingen andning heller. Rolf ringer efter ambulans som anländer efter 10 minuter. Ambulansmännen undersöker pappa, men säger bara att vi kan inte göra något, han är död. Mamma börjar att storgråta och Rolf håller om henne. Efter en timme så kommer en bil från begravningsfirman Götmars. Elvie stryker Ingemar över kinden. Rolf står och gråter. Men han måste åka till sitt arbete, han har egen firma som fastighetsmäklare. Mamma går ut och går. Det går runt i hennes huvud, hela havet stormar. Det här trodde hon inte skulle hända. Älskade Ingemar. Dom hade varit gifta i 26 år, och det hade varit ett lyckligt äktenskap de första 15 åren, innan mörka djävulska makter hade fått pappa att göra dumma saker. Hur ska Johan reagera på det här?
Efter ett par timmar så kom hennes äldste son Leif hem. Ingemars andre bror Bosse kom efter lunchtid. De försökte trösta varandra. Mamma tog reda på pappas spyor. Allting kändes så overkligt. Vid halv tre så går mamma och Leif till Johans skola, som ligger 300 meter bort. Han kommer med ett leende emot dom och studsar med sin nya basketboll. Ja! Nu blir det tårta och kalas och resten av presenterna. Jublet visste inga gränser. När Johan kommer en bit ifrån sin bror och mamma, så ser han hur allvarliga dom är. Har det hänt något?? Pappa är död, säger Leif. Johan tappar sin boll som rullar iväg. Död!? Han kan väl inte bara vara död! Vad har hänt??! De tre hundra meterna hem kändes som 3 mil. Mamma stryker honom över ryggen. När de kommer hem så rusar Johan in på sitt rum. Hans farbror Bosse säger hej Johan med ett leende. Han var nog i lika stor chock som vi andra. Johan storgråter på sin säng och hans bror kommer in och försöker trösta, och säger gråt, bara gråt.
Denna oerhörda gråt i chockfasen är det enda jag kan minnas att jag grät över min far. Resten av sorgen, vreden, rädslan och frustrationen svalde jag ned, förträngde.
Min psykoterapeut Carl-Erik sa till mig att jag med största sannolikhet förlorade kontakten med verkligheten, de där dagarna i maj och följande sommar, 1976.
Förlorade min själ, tänker jag idag. Förlorade kontakten med verkligheten och förlorade mig själv. Dom, mamma och syskon, var tvungna att gå vidare med sina liv, sina jobb och studier. Jag kan inte minnas att vi någonsin talade om pappas död, och bearbetade traumat. Nu vänder vi blad. För vissa i familjen så var pappas suicid en befrielse från så mycket skit. Pappa var kaos. Nu råder lugn och ro. Jag vägrade gå på begravningen, och på jordfästningen så var jag på skoj- och skämthumör, vilket bara vittnar om att jag var i en djup kris. Jag hade kommit på, upptäckt en strålande bra strategi, och det var att förtränga och stänga av mina negativa känslor. Att det var en livsfarlig destruktiv strategi hade jag inte en aning om. Jag gör som min mamma och mina syskon gör, så blir jag inte en belastning för någon. Så blir allting bra igen. Jag fylldes av en uppsluppen eufori. Djupt nere i mig var det en port som hade stängts igen och låsts. Där innanför låg jag och sov. Jag sov i ett drygt ett decennium.