Jag har varit bipolärt manisk i nästan ett halvår. Det är i slutet av juli 1986, och jag är 21 år gammal. Jag cyklar ner till sjukhuset och går omkring i korridorer som håller på att rustas. Jag är uppe i hypervarv och sover djupt trots att jag är vaken och går omkring här i korridorerna. Det luktar färg. Jag talar om detta för en vän, Ragnar heter han idag. Han blir förbannad på mig, tycker att jag har börjat balla ur fullständigt. Det har jag ju. Jag är inte medveten om att jag är bipolär, och posttraumatiserad så det sjunger om det. Jag har sovit sen 1976 i maj, då min pappa tog livet av sig. Allt som hänt under den krisen och fram till idag är en dröm. Andra halvan av denna sommar 1986 så är jag ensam. Cyklar omkring i ett gränspsykotiskt/maniskt och flummigt tillstånd. Jag har inte en susning om att den väg jag går just nu leder till avgrunden, och då menar jag avgrunden. Avgrunden. Jag och en vän, Anders, åker ner till min brorsas torp utanför Askersund. Jag är euforisk. Och väldigt självcentrerad, som alla aktivt bipolära är. Jag liftar till Öland. Min mani når förr ej nådda nivåer. Cyklar i en extas upp till Böda. Hälsar på min moster Elsa och hennes familj i Mariannelund på hemvägen. Jag är hög och gränspsykosen ökar i styrka. Hemma i Oxhagen så väntar mig ingen och ingenting. Det enda jag har är mitt alltmer urballade psykiska tillstånd. Min första diktsamling som jag skrev under våren kommer från tryckeriet. Jag åker till folkhögskolan Biskops-Arnö utanför Enköping. Jag börjar må dåligt i samband med en fest och följande extrema bakfylla. Jag visste inte då att min bipolaritet inklusive gränspsykos triggas igång utav alkohol. Jag tar min flykt hem till Örebro. Mina pengar börjar ta slut, och jag vet inte hur jag ska lösa det. Detta skapar en väldig ångest. Jag läser om Baader-Meinhofligan i en kvällstidning och dras med i det fullständigt kompromisslösa upproret. Jag bestämmer mig för att ta livet av mig, men det blir inget av det, jag vågar inte eller vet inte vilken metod som är bäst. En lärare till mig på våren, Gunnar, kör mig till folkhögskolan. En kille i min klass, Gabriel, mår också riktigt dåligt psykiskt. Vi triggar varandra väldigt negativt. Jag gör ett försök i alla fall att börja studera trots att jag är i hög grad gränspsykotisk. En dag när jag är ute i naturen och strosar så imploderar mitt psyke totalt. Det är svårt att beskriva hur det känns att bli riktigt psykotisk. Det var en extrem upplevelse, för jag visste helt plötsligt inte alls vem jag var. Bara tomt och blankt inombords. Och ingen att vända mig till. Fasansfullt. Varje minut en pina. Försökte förklara för folk där på skolan hur jag mådde, men det var ingen som förstod. Jag mådde så djävulskt dåligt, och så denna skräck, hur ska jag kunna ta mig ur detta? Total ensamhet. Mitt mer eller mindre dåliga psykiska mående under 10 år, tog slutligen ut sin rätt. Jag gick under till sist. Jag ville bara skrika rakt ut. Psykosen gör att medvetandet flyter fritt i ett kaos. Det gick inte att tänka en klar konstruktiv tankegång. Det var svart, svartare än svart. Jag kunde inte stanna på skolan utan jag åkte hem till Örebro där jag hade sagt upp min lägenhet, som skulle tömmas och städas. Bodde hos min syster Marita. Det var inte möjligt för mig att föra en förnuftig och logisk dialog med någon. Jag var i helvetet. Jag var jaglös, allt var ett snurrande ångestfyllt kaos. Till sist en dag så åkte jag ned till akutpsyk, där jag blev inlagd. Men det stället skrämde mig så dagen efter så spelade jag, så gott det gick, friskare än vad jag var. Jag fick diagnosen borderline, men det kan inte ha stämt med tanke på vad jag har läst om psykoser. Jag var schizofrent psykotisk. Jag var helt borta och utslagen, och varje dag var en fasansfull mardröm. Varje timme. Min farbror Rolf ordnade en liten etta åt mig centralt. Där började jag må ännu sämre och stoppade i mig en massa antidepressiva tabletter i ett försök till suicid. Det ledde bara till magpumpning och vistelse på psyket i några dagar. En kvinnlig skötare gav mig en utskällning för mitt suicidförsök. Jävla idiot!
Jag fick en annan lägenhet i Oxhagen, men jag klarade inte av att vara där ensam, så jag flyttade hem till min syster Marita och hennes 11-årige som Mathias. Det var väldigt långt ifrån en lyckad strategi. Dom var chockade över hur dåligt jag mådde. Jag hade ingen annanstans att ta vägen. Jag var ett totalt nedbrutet kolli. Visste inte vem jag var, eller vem jag någonsin hade varit. Jag ville dö, men jag visste inte hur jag skulle gå till väga. Allting var obeskrivligt vidrigt. Jag gick på en psykiatrisk dagverksamhet, men jag klarade inte av att vara bland dessa människor. Min familj och vänner var chockade, skrämda och konfunderade över hur jag mådde. Jag kunde inte föra en vettig dialog. Mina ögon var bara fyllda av förvirring och skräck. Det är obegripligt för mig idag, men jag provade på ett par beredskapsarbeten. Det blev bara mardrömsfyllt fiasko. Mamma var utom sig av oro. Älskade Johan, vad är det som händer? Åkte in på psyket i mars 1987. Men det var bara en meningslös nödlösning, förvaring. Jag fick inte någon medicin. Men det var en kvinnlig skötare där som var mycket fin mot mig. Två av mina systrar ordnade en lägenhet åt mig.
I väntan på att den skulle bli färdigrenoverad så bodde jag i en liten etta i det gamla ålderdomshemmet i Örnsro. Jag sov på dagarna och var uppe på nätterna. När jag började dagen så var ett av huvudproblemen, förutom mitt mående, att jag var tvungen att ge mig iväg och handla mat någonstans. Klara det utan att göra bort mig totalt. Det var april och jag var fullständigt ensam. Familj och vänner hade gett upp. Någon människa från socialen dök upp, och jag hade ett totalt misslyckat försök till möte med min vän Annika. Jag mådde fruktansvärt dåligt, och psykosen hade hållit på nu i 7 månader. Ingen ljusning var i sikte. I slutet av maj så kom mamma från Västerås och skulle hjälpa mig att flytta mina grejer från ettan till de renoverade tvåan. Vi gick ut och åt, men det var ingen bra ide, för jag fick noja över att folk glodde på mig. Jag satt hemma sen och stirrade in i väggen så att mamma blev alldeles förskräckt. Hon åkte hem, och gjorde vad jag orkade för att komma i ordning i mitt nya hem. Det var en ångest som satt i bröstet som en cancer. Den gav mig fruktansvärda mardrömmar fyllda av förödmjukelse, perversiteter och skam.
Sommaren kom och jag hade inte kontakt med någon. På midsommarafton så gick jag på en fest på stan där min gamla vänner var och andra bekanta. Jag gick omkring som en åskådare. I juli gick jag och lyssnade på Iggy Pop i Brunnsparken, förband var örebrobandet Lolita pop. Sen började jag må ännu sämre och bestämde mig för att sätta punkt för mitt liv. Jag drack Absolut vodka och det blev bara misslyckat då jag skulle binda en stor sten kring ena foten och hoppa i svartån. Mitt psykiska, själsliga och mentala illamående hade nått en peak. Det kunde inte bli värre.
En dag i början av augusti så ringde en socialsekreterare till mig, Lena Dibbern. Hon var mycket bra att prata med. Det var på gång, eller hon hade ett förslag att jag skulle bo i ett familjehem någonstans. Jag tyckte i mitt nerdekade och förkrossade läge att det lät som en bra ide. Någonstans dessa dagar i början av augusti så fick jag kontakt med en kvinna i min ålder, minns inte var, men hon kom hem till mig och jag ansträngde mig kopiöst att verka frisk och OK. Det var en liten men viktig ljuspunkt i min förlamande ensamhet. Jag tittade under denna tid väldigt mycket på TV. Det var en avledningsstrategi. Jag hade fortfarande inte en aning om vem jag var, eller vem jag någonsin hade varit. Ett vaccum i huvudet och ett snurrande kaos om vart annat.
Jag försökte tänka på tiderna innan pappas död, då jag var en glad pojke på 60- och 70-talen. Jag började alltmer misstänka och inse att någonting väldigt allvarligt hade hänt mig då pappa hade begått suicid. Jag blev psykiskt knockad helt enkelt, när jag fyllde 11 år. Jag vaknade sent på eftermiddagarna, och mitt lamslagna kaos fortsatte, men jag var inte helt ensam längre. Jag hade socialsekreteraren Lena. Och Annika ringde och ville träffas. Jag försökte hitta ett ljus inuti mig själv, bara någonting som jag skulle kunna kalla för jag. Jag Johan. Jag. Jaget. Jag vill. Men icke-varat är ett träsk som man kan dras ned i. Man simmar i det kalla mörkret och vet inte vad som är upp eller ned. Men hur var det innan allt det här svarta kom och började härja i mitt huvud? På lågstadiet när jag och mina kompisar lekte och hade det så kul?