Som barn log jag alltid och kallades därför allmän för Solglittret. På foton av mig och mina äldre bröder sitter de och ser blyga och sura ut medan jag ler glatt med ljus blick mot kameran.  Jag ville alltid vara till behag men var aldrig fjäskig. Jag älskade att hjälpa till hemma och få beröm för det.  När jag blev äldre diskade jag och torkade disken, gick ut med soporna och städade toaletterna. Mors lilla hjälpreda. Solglittret. Illa tåld av bröderna.

Men som alla vet. Skenet bedrar.

I min ensamhet när lilla Mor inte såg vad jag gjorde, odlade jag mina egna hemliga intressen. De var lite... annorlunda... inte som mina bröders...

Mina bröder tyckte om att ha sönder leksaker, pennor och klockor, ja, alla typer av mekaniska och inte mekaniska ting. Det intresserade inte mig. Jag ville använda dem i stället, inte pilla sönder dem för att se  hur de fungerade. När de väl tagits i sär gick de oftast inte att sätta ihop igen och vad var det då för vits med att ha fördärvat dem?

Jag gillade småkryp. Jag brukade smyga nerför den yttre källartrappan till de brunröda ruttnande löven som alltid samlades där i hörnen med vindarnas hjälp. Där fanns mina favoriter, gråsuggor och låckespindlar. Gråsuggorna oberverade jag bara när de skrämda flydde från dagsljuset sedan jag blottlagt deras fuktiga skrymslen genom att krafsa undan de skyddande löven med min flinka små barnhänder. Långt senare förstod jag att dessa grå kryp varken var spindeldjur eller insekter, utan kräftdjur.

Ibland dök mina favoritobjekt upp, de långbenta låckespindlarna, runda små kroppar på åtta långa ben. Först petade jag bara på dem så att de livrädda sprang undan och gömde sig ännu längre bort och in i den mörka lövhögen.  Av en händelse kom jag på hur lätta deras ben var att dra av. En spindel hade en gång fastnat med ett ben och bara ryckte sig loss så att benet stannade kvar på marken. Det märkliga och spännande var att det fortfarande rörde sig.

Jg kom på att jag själv lätt kunde dra av benen och se hur det ryckte i dem ett bra tag efteråt. Det verkade som om det forfarande levde en god stund då. Det fascinerade mig. Fortsättningsvis drog jag av benen på olika sätt för att se om spindlarna fortfarande kunde ta sig fram. Tog jag av benen på ena sidan snurrade de bara runt utan att komma vidare. Tog jag av dem mer symmetriskt kunde de ta sig fram på fyra ben. Då kallade jag dem Mina småhästar. Naturligtvis blev gråsuggorna Mina smågrisar. Så lekte jag bondgård bland de bruna löven tills Mor kallade på mig, varvid jag genast avbröt min lek och sprang henne till mötes med ett brett leende.

När jag så blev äldre brukade jag fånga flugor som jag tyckte var surrande och irriterande men drog jag av vingarna blev de mer som skalbaggar vilka jag tyckte var mer sympatiska.

En gång band jag ett snöre i en spyfluga och hade den som flygande minibandhund. En av mina småbröder tyckte det såg spännande ut men hans finmotorik klarade inte av att knyta sytråden om spyflugans kropp. 

Ingenting av detta berättade jag för mina föräldrar. Jag var alltid deras Solglitter som log mot allt och alla och hjälpte alla och ville vara alla till lags och till behag.

Som vuxen är jag fortfarande hjälpsam och har ett ljust leende inför en omvärld som egentligen ingenting begriper. Jag är trevlig och behaglig utåt. 

Vad är det man säger om fiskar i djupa vatten? De har mörkersyn...