Så går en dag och vi med den
i evighetens labyrint,
där inget kan slå slint
och allt och lugnt och fint.

Det är en dag med moln och sol,
när tystnadstuppen gol,
och morgonen var blott en dröm,
som snart är borta, nästan glömd.

Ingen koltrast på sin gren
drillar inför solens sken.
Det är höstlikt nu igen
och fågelsång för längesen.

Men än kan solen skina
genom moln och blå gardiner.