Fredag 24/5: Jag ska vara i det här psykiatriska betongklostret kanske ett år till. Det känns som att ha landstigit i Normandie dagen D. Destination genom granatregnet Berlin. Ett skede i kriget som varade i knappt ett år. Tyskarna var knullade både bakifrån och framifrån av Sovjets trupper och de Allierade. Vad är det som försöker att knulla mig? Bara faktumet att jag är inlåst skapar en känsla av anspänning och klaustrofobi. Jag är jävligt erfaren, luttrad och härdad efter ett förbannat tufft och stenhårt liv, men denna vistelse tär på både min kropp, genom mitt psykosomatiska trötthetssyndrom, och även på mitt psyke, min själ. Jag skulle vilja skrika som den unga kvinnan, eller rättare sagt hennes 6 demoner, i filmen Besatt, (The exorcism of Emily Rose), som jag såg om i förrgår. Skrika ur mig spänningarna som hemsöker min utmattade kropp. Är det en demon eller demoner som härjar med mig också? Ibland längtar jag efter att äntligen få dö. Samtidigt så kommer då och då en känsla av förtröstan och tillförsikt inför framtiden. Jag vet att jag har massor av gott att ge och berika min omgivning med. Men idag har jag varit nästan omänskligt trött, fastän jag sov säkert 10 timmar, med drömmar som gjorde mig ganska omtöcknad. Vem eller vilka är och har varit mina fiender? Vem är min stalker, om jag är förföljd? Det är bara att försöka stå ut under denna vårdprocess. Sen ska jag få en lägenhet. Då börjar mitt egentliga liv. Återstart. Katharsis. Exorcism. Pånyttfödelse. Kärlek. första och enda diktsamling, 1986, så förklarade jag djävulen krig. Har jag honom och hans anhang i hälarna ända sen dess, eller längre tillbaka i tiden? Efter vad jag har sett för verklighetsbaserade djävulsfilmer och vad jag har läst, så tvivlar jag inte en sekund på det finns onda makter. Frågan är hur man skyddar sig emot dom. Att leva ett liv i kärlek och öppenhet tillsammans med likasinnade, Jesus Kristus, och änglarna. Vad vill det onda? Mår demonerna och satan bra? Varför omvänder de sig inte in i en existens av kärlek, sanning, glädje och frid? Varför, många dagar, och som idag, når jag inte in i mig själv? Drömmarna jag drömde inatt sitter precis så att jag inte kan minnas dom. Eller det kanske är rätt att säga att jag inte kan ta mig ut ur mig själv. Jag sover idag. Eller, vad är det med mig? Jag känner mig inte psykiskt frisk. I alla fall inte denna dag. Jag kan liksom inte komma till sans och klarsyn riktigt. Mannen som satt i 16 år i en jordhåla i Nordafrika. Hur klarade han det? Kvinnan i Iran, människorättskämpe, som är dömd till 38 års fängelse, och vad är det för slags fängelse? Plus 148 piskrapp. Vilken förnedring. Gud hjälp henne och alla andra fångar i världen. Jag oroar mig för ett halvår till 1 års rättspsykiatrisk vård... Vad är det som gör mig så jävla svag idag? Är det maj 1976 som spökar, efter att jag skrev den där texten om det där suiciddygnet, pappas förintelse, för tre veckor sen i helgen? Var jag, är jag, där? Mitt i mitt trauma. Mitt i overkligheten. Knockad.
Utslagen, men ändå springandes omkring, glättig och skämtsam, positiv och glad. Traumatiserad så att det gallskrek om det. 11 år gammal, och ingen i omgivningen som tog sitt ansvar och hjälpte mig. Jag önskar att jag hade tänt eld på vår lägenhet, och att jag hade fått komma till en frisk och funktionell fosterfamilj. Eller gjort NÅGOT för att slå på alarmklockan. Jag har haft ett, i 43 år, jävligt snurrigt och sjukt liv. Kortare friska perioder. Bipolariteten blommade ut i 17-årsåldern, och den ultimata mardrömmen kom fyra år senare: Schizofren psykos. Ett helt omänskligt och obeskrivligt tillstånd. Jag ska vara glad för att jag är så pass frisk som jag ändå är. Det allra värsta som en människa kan vara utsatt för är att vara i ett sånt extremsjukt tillstånd och dessutom, som följd av sjukdomen, att vara helt ensam i livet. Rena rama helvetet. Lördag 25/5: Jag befinner mig idag i ett slags milt limbo. Inte panik, men en känsla av att sova och drömma. Har skrivit tre hyfsade haikus. Jag längtar efter hösten, jag vill att tiden går snabbt så att jag får komma härifrån. Komma HEM. Äntligen. Den här psykresan går in på sitt tredje år i juli, jag börjar bli jävligt trött på det. Tankar på suicid kommer fortfarande ibland. Det kanske skulle vara en obeskrivligt skön befrielse. Men jag har bara en känsla av att jag i sånt fall kommer att missa mycket gott och bra i mitt återstående liv. Klarar jag av denna psykresa så kommer jag att bli urstark. Jag är stark. Ibland svag. Jag är bra. Jag är ett underskönt sagoväsen. Jag är aldrig ensam, jag har ju Gud. Gud är aldrig ensam, han/hon har ju mig. Det är sällan som någon hör av sig till mig, men jag hör ju inte av mig speciellt ofta till någon. Har hört av mig till Bosse, Lasse och Anders, och träffat Iren och Rolf de senaste helgerna. Så jag är inte helt asocial. Jag är en helig munk i detta kloster av betong. Jag är en främling i denna värld som jag har lämnat för länge sen. Jag har genom åren blivit en mer och mer annorlunda figur. Konstnär, poet och frifräsare. När jag blir utskriven från detta rättspsyk så ska jag köpa mig en flaska konjak av bästa märke, och bege mig ut i naturen, och dricka mig lagomt berusad. Med en fin kostym och slips på mig. Jag vet inte var man går i Örebro på krogen. Tänk att en dag så är jag fri. Vilken känsla. Underbart. Tror jag. Man kan ju alltid hoppas. Man kan ju alltid älska andra så som man älskar Gud och sig själv.
Ibland får jag en väldigt stark känsla och misstanke om att 99% av hela världens befolkning är psykiskt sjuka eller i alla fall dysfunktionella. Jag vet inte. Jag hör om så mycket omogenhet och trasighet. Generationer av människor som aldrig växer upp och blir vuxna någon gång. Barn och ungdomar som ska uppfostra barn och ungdomar. Det kommer bli skönt att en dag få dö. Slippa denna sjuka värld.