Ett gravt traumatiserat barn som överges, lämnas åt sig själv, vind för våg, kan det gå riktigt riktigt illa för. Ett obeskrivligt gränslöst svek. Pojken ligger och kan inte sova, mörkrädd, skräckslagen efter Frankensteinfilmen på kvällen. Det är i juli 1976. Hans pappa har tagit livet av sig 2 månader tidigare. Han går in till mamma och hennes nya kille, Björn. Han tar Johan i armen hårt och säger att han ska lämna dem ifred, inte störa på natten, och att han får skylla sig själv att han tittade på den otäcka filmen. Johan, 11 år, lägger sig igen och undrar varför inte mamma kom till honom, och känner sig överraskad, rädd, ensam och förvirrad. Ingen krishantering skedde efter pappans död, och pojken befinner sig i ett posttraumatiserat tillstånd, och känner sig uppvarvad och liksom utanför sig själv. Men han har ingen att prata om det med. Han försöker att bara vara som alla andra så kanske ingen märker hur konstig han är. På kollot i juni var han nojig för att få för lite sömn, så att han inte skulle orka med ishockeylägret i augusti. Jävla pappa, varför har du lämnat mig, din jävla svikare. Se nu vilken styvfar jag har fått, en renodlad idiot, ett miffo, en stropp som är allt annat än bra för mig. Dessutom en alkis, periodare. Bra val mamma! Mamma har regridierat, hon är 17 år gammal, och hon behöver en KARL som kan trösta henne, stötta och hjälpa. Det är som mamman i filmen Fanny och Alexander, blind, omdömeslös, naiv och ignorant. Tanklös. Ta hand om mig! Jag behöver en pappa som kan styra upp mitt liv, och som kan vara en bra styvpappa åt min son. Johan vräker på Kiss och annan hårdrock. Han identifierar sig med medlemmarna i detta coola rockband Kiss. Och han dövar sin oro och ensamhet, ångest och läskiga förvirring. Det kör runt tankar och bilder i huvudet på honom. (En PSYKOLOG eller PSYKOTERAPEUT hade varit på sin plats här och nu.) Pojken är med i ett ishockeylag, men han får nästan aldrig spela i matcherna. Så han skiter i att vara med. Det triggar igång styvfarsan som ger Johan en riktig utskällning, en iskall omgång av rått psykande. Johan stirrar i golvet, vet inte vad han ska säga. Vad gör mamma? Tycker hon likadant som Björn? Varför ska jag vara med i ett ishockeylag när jag inte får spela någonting? (Mamma berättar flera decennier senare att hon inte kan förstå hur hon kunde bli tillsammans med denna man, Björn, som blev dräpt på en fest våren 1996, med största sannolikhet för att han var så jävla stöddig och arrogant.) Johan hatar honom i tysthet. Han känner sig ännu mer konstig i huvudet, det är de jobbiga tankarna som kör runt av sig själv. Pappas självmord.
Vart kommer man när man har dött? Får jag träffa dig sen Pappa? Jag älskar dig.
Men jag hatar dig också för att du var så feg och bara lämnade mig kvar här med mamma som har blivit konstig hon också. Jag får inte ligga i hennes famn längre och bli smekt med fingertopparna. Det är hon och Björn nu. Och jag saknar vår förra stora lägenhet. Det här känns inte som hemma. Men jag måste vara stark. Stark som alla andra. Och jag är ju faktiskt glad ibland och skrattar. (Johan har blivit en mycket bra skådespelare, det är bara fake.) Han onanerar som besatt, också ett sätt att bemästra tomheten och ensamheten. Fibban och lektyr, svenska folkets sexvanor, och bilder på läckra kvinnor. Sin första orgasm fick han när han var 10 år gammal. Han brukar låna mammas massageapparat. Det blir som en narkomani. Men djupt inuti sig själv är Johan en mycket ensam, rädd och förvirrad pojke. Djupt skärrad och postraumatiserad. Han vet inte vem han är längre, så han hittar på ett starkt jag åt sig. Lika starkt och coolt som killarna i Kiss. Att han är inne på en farlig väg har han inte en aning om. Det är ingen som vet vem Johan är, inte han själv heller. 
Men han har flickvänner, som han är trött på därför att dom är efterblivna sexuellt. Och han har några kompisar. En morgon i februari 1977 när han cyklar den korta biten till skolan, så fortsätter han cykla upp mot stan ända ner till lasarettet, samma del av sjukhuset där han föddes. Där går han omkring i timmar, sitter på en stol och tittar på folket. Varför han gör detta? Kanske han söker hjälp av någon, för han känner på sig att han inte alls mår bra. Inte alls. Han känner sig uppstressad och bara konstig. På vägen tillbaka när han kommer på cykelbron över motorvägen så säger han till sig själv högt: DET KOMMER ATT GÅ DÅLIGT FÖR MIG NÄR JAG BLIR VUXEN! Han upprepar det några gånger, och sen åker han till skolan. Han berättar aldrig om denna förmiddag för någon. Måhända var det en profetia han fick där på bron, för det gick verkligen käpprätt åt helvete för Johan när han blev vuxen.
Han somnade in själsligt vid pappans suicid, och levde ett slags drömliv, han drömde livet, han var en sömngångare, men det var ingen i hans omgivning som märkte det.
1979 så blev han tillsammans med en mycket söt flicka som hette Ewa. Hon runkade av Johan varje gång de träffades, dom pratade nästan aldrig, så det blev helt fel. Promiskuöst. Johan kände sig ensam och konstig i huvudet, men han var så van vid känslan så han reflekterade inte så mycket över det. På hösten i åttonde klass, så säckade han ihop med studierna. Helt energilös och omotiverad så lät han betygen sjunka som stenar. Det var först och främst matematiken som hans hjärna strejkade inför. (Forskning har visat att traumatiserade barn ofta får problem med just matten.) Johan var ju egentligen duktig i skolan, men blev bråkig på lektionerna, och mobbade vissa lärare. (EN PSYKOLOG ELLER EN PSYKOTERAPEUT hade behövts i detta läge.) Men de vuxna fattade ingenting. Noll koll. Kan det månne ha att göra med att hans pappa tog livet av sigför tre år sen, var det ingen som tänkte. Att det var ett kodat skrik efter hjälp förstod ingen. Han tog slut med Ewa, som han ju faktiskt fortfarande var kär i. Det var någonting som gick sönder inuti honom. (Jag önskar idag att jag hade fått ett rejält psykiskt sammanbrott, och in på BUP, fått akut hjälp av specialister på området.) Mamma förmanade honom, tjatade om att han måste skärpa sig i skolan, men han lyssnade inte på henne. Dom hade aldrig efter hans fars död någon närmare kontakt. Johan hade inte någon djupare kontakt med någon. Han hade mat och husrum, några polare, nån flickvän ibland. Och musiken. 
Tiden stod still. Så djupt inne i honom var det alltid den 5 maj 1976. Hans pappas dödsdag. Så djupt inuti sig så låg Johan och sov. I drömmarna om natten så var han vaken. Livet var upp och ner. Systemet höll till i början av september 1986 då Johan fick ett fullständigt schizofrent psykotiskt sammanbrott. Det ultimata helvetet.